Nog om det, låt mig ta er igenom de senaste dygnet tillsammans med Scandinavian Detours. Stort tack till Reine och Jonas på Brygghuset och Slipens Hotell, det finns ett stort hjärta i deras verksamhet, och det märks tydligt att det de gör är ett lustprojekt. Stort tack även till Talisker Whisky och vännerna på AWB.

Vid ankomst till den lilla fiskebyn Fiskebäckskil checkar man in på härliga Slipens Hotell. Superfina, moderna och mysiga rum - och som sagt, sängen var helt magisk. Garderoben är utrustad med regnjackor (som vi aldrig behövde, vi hade strålande sol och nästan sommarvärme) och härliga badrockar, perfekt för den som vill ta morgondopp eller bada bastu på flotten.

Sen var det dags att hoppa i fiskebåten och bege oss ut till havs. Doften av salt och hav fyller en med ro och lycka. Första destinationen var en ö där det dukats upp ostron, whisky och skaldjursgryta. Jag smällde av.

Med mätta magar var det dags att åka på äventyr, skaldjurssafari! Lyckan när två valar dyker upp, då var jag verkligen här och nu. Sen fick ta del av hur man fiskar skaldjur, jag ställde alla frågor man tänkas undra när det kommer till havet, naturen och fiskindustrin. Vår fiskare Bobo Roysson var HELT FANTASTISK. Riktigt härlig guide som gjorde hela upplevelsen extra rolig.

Kan man få finare väder? Efter en stund ute på sjön tuffade vi tillbaka till land.

Dags för whiskyprovning. Jag ska erkänna att jag i princip doppade tungan, whisky är för starkt för min smak, desto godare är det däremot i drinkar.

Jonas komponerade en ljuvlig fyrarätters som Emil Hed från Svartengrens matchade drinkar till. Magi. Lasse Hansen (läs mer här och här) från Danmark var på plats och berättade om sitt äventyr över Atlanten. Förra året tog han sig till Antigua på 49 dagar, i robåt. Det var så mäktigt och inspirerande att höra honom berätta, jag ställde fråga på fråga som den äkta journalisten jag är. Som tur var uppskattade han det. Mest av allt undrade nog alla, varför? Vad får en människa att göra något sådant, något som ur de flestas synpunkt är absolut livsfarligt, men ur hans mest är tråkigt, det är mycket dö-tid. Svaret är i alla fall för att det går, och för att det är en mental utmaning. Man skulle kunna kalla det en annan form av terapi, självhjälp, personlig utveckling.

Lasse berättade bland annat om 12-14 meter höga vågor vid storm, som jag förstod det satte de sig då gränsle över robåten med en tamp runt midjan som satt fast i båten. När vågorna välte båten var det bara att hänga med och tumla runt i vattnet, men tampen är livsnödvändig, annars försvinner man ner i djuper. När han berättade det här gapade jag så stort att man skulle kunnat pricka med en pingisboll. Som sagt, inspirerande, jag var helt trollbunden.

Sen var det dags att basta. Jag menar, titta bara.

En öl i bastun och bums i säng. Jag sov ganska så bra.

Vaknade upp till detta. Stilla morgon. Sol. Frukostbuffé på terrassen. Kaffe. DET BLIR INTE BÄTTRE.

Om du är sugen på att vara med om samma upplevelse som mig finns det möjlighet att boka en resa med Scandinavian Detours 28-29 juni och 23-24 augusti. Läs mer och boka här: https://www.brygghusetkrog.se/evenemang/scandinaviandetours/

Ska försöka hålla er uppdaterade.

Äntligen är det maj och officiellt vår! Men, svinkallt i Stockholm. Känns som februari, bara det att man packat ner vinterjackorna så man går runt och fryser i inga kläder. Maj månad är dock fylld med fantastiska saker, jag ser verkligen fram emot den här månaden och sommaren som stundar. Förändring står framför mig. Veckan som kommer blir åter igen fylld med massa roliga möten, jobb och kompisdejter - helgerna spenderar jag med att återhämta mig, fattas bara att på riktigt komma igång med träningen igen. Sen följer en liten resa till Fiskbäckkil, en av de fantastiska fördelarna med att vara frilansjournalist, syttende mai i Stockholm med familj och vänner och sen; årets bröllop. En kär vän från ungdomen gifter sig, jag tror det kommer bli en fantastisk kärleksfest då väldigt många från gymnasiet får återförenas! När juni närmar sig hoppas jag att sommaren har kommit, är så redo för uteserveringarna.

Hoppas ni mår bra <3

Love

Saker jag gör: smörjer mig med solkräm, solar, läser, badar i vågorna, äter ost, massa lokal ost, dricker vin, aperol spritz och spansk öl, sover gott om nätterna (hallelujah), sippar på cortado, äter apelsiner och färsk tomatsallad. Imorse diskuterade vi kristendomen och när Jesus egentligen uppstod. Imorgon blir det in till huvudstaden Las Palmas för lite city-life.

Så länge kan jag tipsa er om att läsa min intervju med Coquetel Social som öppnar ikväll.

Hasta la vista!

För varje år, eller i princip varje minut, blir jag mindre säker på saker och ting. Men en av få saker jag faktiskt blir mer och mer säker på, är att alternativet att fundera och fundera och under tiden göra ingenting är dåligt. Det kan ju vara att du, till exempel genom generösa föräldrar, ett arv eller en trisslott kan överleva utan att plugga eller jobba, i alla fall en period. Men det är inte särskilt bra. Det räcker att prata med någon som varit arbetslös eller sjukskriven en period för att förstå det. Samhället är, oavsett vad vi tycker om det, uppbyggt kring att människor ska vara sysselsatta och försörja sig själva. Den som inte gör något på dagarn kanske inte svälter, men den har ingen tydlig identitet. Man har inget svar på den första frågan man får på fester och middagar. Det är inte skönt och avslappnande, det är jobbigt och ångestframkallande. Så i det flesta fall är det bättre att ägna sig åt ett jobb eller en utbildning du inte trivs med, än att inte göra något alls. Du kommer inte vakna en morgon och veta precis vad som är meningen med livet. Risken är snarare att desto mer du funderar, utan att skaffa dig mer erfarenhet, desto svårare blir det att komma fram till något. För att förändra saker och komma framåt behövs styrfart, och underskatta inte missnöjet som drivkraft. Medan du gör ditt jobb eller utbildning kan du fundera på ditt nästa steg.

Valen finns ju kvar, på gott och ont. Vi måste ta dem om och om igen. Egentligen väljer vi ju att stiga upp ur sängen varje dag, och det är inte så dramatiskt. Faktum är att inga beslut du fattar, är oåterkallerliga. Om du vet att det du gör just nu inte prompt måste vara något du ska göra hela livet, blir det lite lättare att ha en avslappnad inställning till att testa nya saker och bara göra något, och där med på sikt komma fram till vad meningen med alltihop är.

Man kan byta utbildning. Man kan byta yrkesbana. Man kan byta företag. Man kan byta roll. Man kan hoppa av. Man kan flytta. Man kan bli ihop och man kan göra slut. Det är inte bara något man kan göra, utan med största sannolikhet kommer att göra. Det är inget misslyckande, det är liksom livet."

Detta var ett utdrag ur Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten. Jag har inte läst ut den än, eller nu ljuger jag. Jag läste den här för ett par år sedan, men jag kunde inte ta till mig den på samma sätt. Jag tror jag var för ung, och hade tankarna på helt andra ställen. Därför läser jag om den nu, och bara några sidor in i boken känner jag att detta är något jag vill tipsa om. Definitivt baserat på typ det ända jag och alla mina vänner pratar om just nu: karriär, identitet och meningen med livet.

Nina Åkestam som skrivit boken är idag reklamforskare, föreläsare och skribent med sin bas på Handelshögskolan, men när hon var 25 år var hon utmattad och förvirrad. Så här lyder baksidetexten:

Meningen med hela skiten handlar om en person och en generation som inte riktigt får ihop sina arbetsliv. En generation som hastar fram utan att ha en chans att hinna tänka på de viktiga frågorna: Är det här vad jag borde göra? Vad har jag valt och valt bort? Vad är framgång egentligen, och vad ska det vara bra för? Och en person som fattat alla dåliga beslut man kan fatta, men som blev helt okej ändå: Flytten till New York, prestigefulla uppdrag och nyfunna vänner som när allting brister kommer över med kexchoklad mitt i natten. Det är en berättelse för dig som känner att livet bara spinner på utan att du hinner med. Som ibland undrar varför du går upp på morgonen. Och som vill komma lite närmare själva poängen att hitta meningen med hela skiten.

Om ni redan läst mitt tidagare inlägg om tre tips från Nina, så vet ni vad bilden ovan anspelar på. Fråga 85-åringen. Det är ett så bra tips och livsverktyg!

Betyg? Mycket läsvärd! Skapar reflektion, ger perspektiv och bidrar med ny kunskap.

Min notering: påminn dig själv om att detta är fullkomligt naturligt, männskligt och försök att inte ha prestationsångest. Jag vill leverera snabbt och inte vara kostsam, men det blir på min egen bekostnad.

Prata med din inre 85-åring
När man står inför stora beslut eller går igenom något jobbigt. Prata med dig själv när du är 85 år, vad tycker hen om det här? Vilket beslut hade hen tagit? Vad hade hen tänkt om situationen? Många gånger blir svaret väldigt enkelt och självklart, man får perspektiv och förstår vad som är viktigt.

Vill du kunna återberätta om när du satsade på något, med utrymme för att du kanske misslyckades, eller om allt du aldrig gjorde för att du var rädd, eller för att någon fick dig att inte våga? Saker man upplever som väldigt jobbiga kommer din 85-åring knappt minnas, och i flesta fall är svaret "det löser sig".

Min notering: Älskar detta tips. Jag tar till det verktyget ibland, inte lika konkret, men både som råd till andra, och till mig själv. Detta kan nog få bli mitt mantra.

Utgå inte från vad folk vill ha utan vem du vill va

Det finns folk som uppskattar dig, ser dig, vet ditt värde. Våga vara jobbig, våga säga ifrån, våga sätta ner foten. Funkar inte det, på till exempel en arbetsplats man är på eller i en relation, då ska du inte vara där. Då måste du ändra på ditt sammanhang, och vara på en plats där det uppskattas.

Min notering: Well spoken, Nina! Kanske får ha två mantran?

Bästa konsertupplevelsen? 
Coldplay var magiskt. Får rysningar bara jag tänker på det. Även Veronica Maggio under bar himmel på Stockholms Stadion var en fröjd. Och Kent! Sista konserten någonsin.

Säg en sak livet lärt dig:
Everyone is fighting a battle.

Vad äter du helst just nu? 
Är besatt av min hemmagjorda smoothie på frysta hallon, banan, jordnötssmör, citrus, havremjölk och kakao. Det är kakaon som gör det. 

Vem förtjänar lite extra kärlek just nu?
Mina fantastiska vänner Maria, Veronica och Lova som är sådan fin hejarklack till bloggen!

Vad spelas i dina hörlurar?
Den som e den med Molly Sandén.

Vad blir ditt nästa köp?
Kanske ett par solglasögon som jag provade härom dagen. 

Restaurang du inte besökt du skulle vilja gå till?
Mathias Dahlgren Rutabaga

Vad lägger du ner mest tanketid på just nu?
Jobb, jobb och åter jobb.

Säg en sak du vill bli bättre på:
Att vara här och nu. Jag är så uppe i min hjärna att jag inte hinner njuta, jag är alltid någon annanstans.

Alfons 20.09.03 - 13.03.2018

Alltid älskad, aldrig glömd.

Om du vill läsa mer om Alfons kan du till exempel göra det här och här.

Inför denna artikel intervjuade jag Anna Broms Bauer som bland annat driver GLÖD och Broms, Frida Ronge som bland annat är kreativ chef på Tak, tv-kocken och kokboksförfattaren Jessica Frej samt Marion och Linn bakom Garba.

Jag är inte så känslig kring det här ämnet, kanske borde jag vara det, kanske är det okej. Om någon hade sagt grattis till mig i fredags hade jag inte blivit arg och gett onda ögat, även om ”man inte ska göra det”. Den personen menade förmodligen väl. Något som däremot gör mig förbannad är män som ifrågasätter den här dagen, det är så svagt, och så fruktansvärt dåligt.

”Happ! Men mansdagen då?”

”Varför ska kvinnor få en egen dag?”

”Alla män är inte elaka”

Jag har varit ihop med en person där diskussionen kring feminismen var ständigt återkommande, kommenterar som ovan och andra IQ-befriade argument var ett faktum. Ibland argumenterade jag emot, ibland drog jag bara en djup suck. Det blir så uppenbart att den här typen av man blir kränkt, han känner sig förminskad, glömd - och det är så mycket fel med det tankesättet att jag inte ens orkar berätta. För ni vet ju. För de flesta är det alldeles sjävklart, för mängden av kvinnor och män jag känner och vet om är det en självklarhet att hylla kvinnan, med glädje. Ingen egoism. Allt annat är så tragiskt. Tyvärr har jag en eller två i min närhet än idag som beter sig så här, men de är verkligen minoritet, och det är mest synd om dem. Sitt där och sura då, medan vi andra lever på.

Läs artikeln här: Möt fem starka kvinnor i Stockholms krogbransch

Förutom det så smakade deras napolitanska pizzor med libanesiska och palestinska smaker magi, speciellt deras dagens som bestod av Oatley fraiche, potatis och rödlök. Även kaffet var magiskt. Förutom det är inredningen fantastisk, superfräsch, modern, stilren - helt i min stil. Jag tänker mig att detta kan bli en ny favorit i kvarteret!

Mitt betyg för Bitza

Mat: ++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++++

Jag vill verkligen slå ett slag för Bitza. Gå hit!

Vill du läsa mer? Pingle the app har gjort en intervju med mig! Ladda ner appen för att läsa mer.

Hacka en röd chili, 2 vitlöksklyftor och en rödlök, stek i olivolja. Låt fräsa. Tillsätt basilika, ca tio körbärstomater och lite rödvin, låt koka upp och tryck i tomatpuré. Salta, peppra och riv ner muskot och parmesanost. Smaka. Tillsätt lite vatten så det inte bränner. Koka upp pastavatten med salt i en kastrull. Häll i en burk krossade tomater i såsen och låt puttra på svag värme medan du dricker rödvin och äter ostar. Jag gjorde en förrätt med Burratina och färgglada körbärstomater och ställde fram Chevrette, Pecorina och Manchego.

När pastan är klar häll av nästan allt vatten (lämna ca 1 dl), sitter stärkelse i pastavattnet som gör sig bra i såsen. Häll sedan ned pastan i såsen och blanda runt några minuter så smakerna binder sig. Servera med massa parmesan, basilika och peppar.

Slurp!

Hur som bjöds jag in till en middag anordnad av mina vänner på A World Beneath, för att utmana just detta. Idag är social dining otroligt hett, men vad med att få äta i lugn och ro, med sig själv? Ibland kan jag längta efter en egen-middag, och tanken på att gå och ta ett glas vin i mitt eget sällskap känns bara härligt. Eller tänk er frukost, med en bok eller tidning. Dröm. Ni hör ju att denna middag alltså inte blev en stor utmaning för mig, inte minst har mitt jobb med ensamma resor och uppdrag gjort mig minst sagt bekväm med att vistas ensam.

Under denna solo-dining upplevelse (läs mer och boka här) får man sällskap av ett par hörlurar, en MP3 och inspelade ljudfiler som guidar en igenom trerätters komponerad av tjejerna bakom Garba och Michael Hajiyannis från Bar Ruby i Köpenhamn.

Förrätt, första drinken och ljudspår 1. Mums!

Varmrätt, andra drinken och ljudspår två. Yuuuuummmm.

Här satt vi, tillsammans men enskilt.

Efterrätt, tredje drinken och ljudspår tre. Detta var top tre bästa deserterna i mitt liv, enkel, men en fantastisk smakkombination. Inte säker på vad det var men något i stil med kardemummakaka, mynta, basilika, olivolje-glass, persika och olivolja. Magi.

Missa inte chansen att uppleva detta!

Jag vet att några (få, ska sägas) runt omkring mig tänker ”ska man verkligen skriva så där, blotta sig på det sättet? dela med sig av livet på det där viset?”. Några av kärlek och omsorg, andra hela enkelt för att de själva är rädda, och det är inte deras fel, det är så samhället har lärt oss att man ska inte ska vara. Då blir man nästan kontroversiell. Är det inte lite sjukt eller? Klart vi blir sjuka i huvudet när vi matas med att man är sjuk i huvudet om man delar med sig av att man är sjuk. ledsen. arg. haft en dålig dag. blivit dumpad. bråkat. Vi måste våga.

Jag skulle tippa att majoriteten av oss människor går runt och mår och känner saker som vi håller inne så att vi kan upprätthålla en fasad, så att vi utifrån kan anses vara ”bra”, eftertraktad, ”normal”. Ni som inte gör det, BRA. Alla andra, tänk på detta i vardagen. Våga. Inspirera andra. Skicka vidare. Jag hoppas att vi alla i någon gång i framtiden vågar känna, vågar vara, vågar dela, och att ögonbrynshöjarna är ett minne blott.

Det har ju varit lite tystare här, delvis för att jag haft så mycket att göra att jag knappt hunnit duscha (mitt hem ser ut som ett bombnedslag) men också för att jag känner mig osäker på vad jag ska skriva om. Jag har massa jag vill skriva om, personliga tankar, vardagsreflektioner, känslor - men jag har blivit skrämd.

Ni ska veta att det är när jag skriver personliga, reflekterande, känslosamma texter som det ramlar in meddelanden från vänner och bekanta, men också från läsare som jag inte känner. Ni verkar älska det, vilket jag älskar! Ni vill diskutera, tacka, berömma. Det är det jag får ABSOLUT störst gensvar på, och det är det ni vill ha mer av. Men jag är rädd, jag vill, men det är läskigt. Egentligen inte för egen del, jag är ganska öppen, men för att jag brottas med tankar som säger att jag inte borde, att jag ska hålla mig enklare saker, ren underhållning. Jag tycker det är så sorgligt.

Det positiva är att det blir mer om mer normaliserat att vara o-perfekt, och just mänsklig. Allt ifrån att folk med en röst (politiker, bloggare, etc) till människor runt omkring mig börjar berätta mer om dåliga dagar eller skit som händer. Det blir nämligen hyllade för det, precis som jag blir här, vilket visar på att folket längtar efter det. Förutom några som såklart ville kritisera Alice Bah Khunke för att vara för personlig? Vad är det ens? Jag hoppas och tror att vi kommer se en enorm skiftning i att man ska visa upp den perfekta, filtrade versionen av sitt liv. Det finns vissa Influencers med en ENORM följarskara vars content får mig att ifrågasätta allt? De bidrar till absolut ingenting. Bilder på dem själva, betalade samarbeten som främjar till konsumtion och acai-bowls. Och det där ska vi eftersträva? Tänk om de hade utnyttjat den makt de faktiskt besitter (idag) och bidragit till något bra, viktigt? Sluta följ dem. Det är inte på riktigt, därför ouppnåerligt. Och politiker, tänk om det skulle kunna skita i sina standard-svar i kristiska situationer och faktiskt säga som det är? ”Det är jävligt jobbigt nu, det här läget är inte kul, vi vet inte vad vi ska göra, vi är skittrötta men vi gör allt vi kan för att hitta en lösning.”

Våga utmana normerna, eftersträva inte att vara som någon annan, känn ingen skam och va dig själv, så blir det nog bra.

Puss

Dessa Moules slank ner! Slurp!

Mitt betyg för Daphne’s

Mat: ++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++

Servicen bedöms tyvärr på den servitris vi hade för aftonen, som är det enda som drar ner upplevelsen. Jag hoppas vi hade otur. Fredrik på Daphne’s som hjälpte till med bokningen osv. är väldigt trevlig.

Just nu håller jag på med långtids-EKG. Det innebär att man under 24 timmar gör ett EKG-test, och bär elektroder med en dosa under tröjan. Det påverkar mig inte över huvud taget, förutom att det är lite obekvämt. Detta är ett steg i min utredning, som hittills går väldigt bra. Förra veckan var jag på röntgen, hos gynekolog och nu inväntar jag sista remissen som jag också gruvar mest: gastroskopi. Jag har varit positivt överaskade över att få en sådan bra doktor som tar mig på allvar och gör en grundlig undersökning, hon vill utesluta allt som mina symptomer tyder på. Något som är härligt är att jag mår bättre! Mindre akuta symptomer, tio dagar utan magmedicin och jag sover som nätterna. Jag blir mindre om mindre rädd, vilket jag också tror påverkar min kropp till det positiva. Jag har varit rädd för att träna för att det känns som att kroppen ska gå sönder, men nu när jag kommit igång är det ett av mina bästa botemedel. Jag har till och med kunnat njuta av ett eller två glas vin, men det räcker så, kroppen vill inte ha. Träning, bra mat, långa promenader, lugn, sömn, kärlek och familj är det jag försöker fokusera på just nu (nämner inte jobb då prestationshjärnan aldrig är avslagen, jag behöver inte anstränga mig för att fokusera på det, snarare tvärt om).

Nu lider januari månad mot sitt slut. Stackars januari, det är inte en jättekul månad. 2019 är igång. Våren kommer snart. Tills snön bytts mot grus och moln bytts mot sol är min rekommendation att göra små saker som lyfter vardagen. Unna dig vackra blommor, gå till ett café och lyxa till det men riktigt god frukost eller köp ett nytt, färgglatt påslakan-set som piggar upp hemmet.

Fin lördag idag. Efter sovmorgon gick jag en krispig promenad med Ebba. Gick och köpte The Ordinary på H&M och handlade mat. Sen fick jag besök av Hannah och Juno. Nu har jag borstat håret och ska promenera upp till Tjoget för ett glas med Maria.

Puss.

Vi börjar torsdag kväll. Då stod det här fina budet och väntade på mig utanför dörren med en silvrig heliumballong formad som en stjärna dinglandes ovanför. Tänk va lite som kan göra så mycket en alldeles vanlig torsdag. De var de fina tjejerna på JMW Golin som skickade över lite inspiration i samband med MAX nya lyxshake. Jag har inte hunnit än, men jag ska definitvt snurra ihop något smarrigt av detta!

Det blev fredag, himlen var blå, jag promenade till Östermalm, köpte med mig lunch från Albert & Jack's och mötte upp mamma. Vi spenderade några timmar med Nora som just fyllt ett år vars föräldrar (våra kompisar) ska gifta sig, och vi ska då vara barnvakt.

På kvällen var jag hembjuden till mina älskade vänner Veronica och Ruben som precis köpt ny lägenhet. Jag var helt stum, den var så vacker, en riktigt drömlägenhet. Vi åt pasta och drack vin, hade en lugn kväll och pratade om allt mellan himmel och jord.

Äntligen lördag! Jag och mamma hade brunch-dejt på Wienercaféet - full pott! Vi beställde varsin Americain Breakfast (äggröra, ugnsbakad tomat, toast och bacon - som jag bytte ut mot avokado - samt amerikanska pannkakor med bär och sirap) och drack deras goda kaffe och apelsinjuice. Mitt i allt överaskade hon mig med en present, som var den här fina fina tröjan i ull med broderier. Jag hade sneglat på den på Lexington, men att hon skulle sätta den i knät på mig en lördagmorgon i januari hade jag inte förväntat mig. Kände mig tacksam!

Mumma.

Sen gick vi till Lilla Scenen på Dramaten och såg De Oroliga baserad på Linn Ullmans bok (barn till Ingmar Bergman). Den handlar om Linn Ullmans liv och Bergman ur hennes synvinkel. Pernilla August är en duktig regissör och jag gillar Ingela Olsson som spelar Liv Ullman, Linns mamma. Annars har jag svårt för Bergman, och den här historien likaså. Jag vill antingen komma ut och känna mig som en ny person, lära mig något nytt eller skratta sönder när jag är på teater, och upplevde inget av detta här - jag verkade dock vara ensam om att tycka så bland alla Bergman-fantaster i publiken. Men, jag är alltid glad över att få gå på teater!

Fortsatte vidare på stan och träffade denna lilla sötis på Footlight.

Svängde förbi Nordiska Kompaniet och gick hem med en påse.

Lördag kväll firade jag min vän Lova som fyllt 28 år och söndagen spenderade jag hos mina föräldrar i Saltis, men lyckades inte ta en enda bild på detta. Det var några dagar ur mitt liv!

Pst! Jag ska sätta ihop en bloppis här på bloggen, stay tuned!

Förutom nya skor är det en ny vecka (jag skriver detta söndag kväll, men ni lär läsa det under måndagen). Ett ganska fullspäckat schema väntar, flera besök hos doktorn, träffa vänner, träna, jobb, vara hundvakt, gå på inflyttningsfest och spa:a. Mest härliga och energigivande planer känner jag, och att gå till doktorn känns bra att få överstökat. Slog mig även att jag innan jul gick i tankarna om att måla om min hall, så funderar på om det ska bli ett helgprojekt - eller om det får vänta lite.

Acne Studios.

Det viktigaste att tänka på är att inte vara för hård mot dig själv, och ta små steg. Vänj kroppen och hjärnan vid nya ingredienser, och utforska roliga recept som sakta men säkert får ersätta det vardagliga köttet.

Jag har inte hållit mig till en hundraprocentig vegansk kost i januari, men skulle säga att jag äter ca 80% veganskt, 15% vegetariskt och 5% fisk och skaldjur. Vanligtvis äter jag nog 70% vegetariskt, 15% veganskt och 15% fisk och skaldjur, så jag tycker att jag redan är på god väg. Så länge man försöker, och gör det man kan och har möjlighet till tycker jag att det är godkänt. Sen gäller det också att tänka långsiktigt, bättre att du unnar dig fisk, skaldjur eller kött ibland en att du kör 100% veganskt i januari för att sedan äta kött resten av året.

Jag har samlat på mig lite recept här på bloggen som jag tänkte dela med mig av, så får ni lite inspiration. Kom ihåg att recept är just det, inspiration! Feel free att justera, ändra, lägga till eller ta bort som du vill.

Pumpasoppa med svartkålschips

Byt ut osten mot ett veganskt alternativ, eller skippa den helt för en helt vegansk rätt.

Grönkålspasta med pinjenötter

Skippa smöter och byt ut parmesanen mot veganskt alternativ om du vill.

Röd Thai Curry

Värmande vinterrätt med hetta.

Ramen med sötpotatisnudlar och tempeh

En favorit! Mättande och näringsrik.

Jamaican taco

Snabbt, enkelt och festligt! Byt ut Turkisk yoghurt mot HavreFraiche.

Vegetarisk Pasta Carbonara

Comfort food. Ersätt parmesan och smör med veganska alternativ.

Även om jag inte hade några nedskrivna mål förra året, kommer jag att kunna ta med mig några lärdomar. Det här lärde jag mig 2018: 

• Skriv alltid ner dina tankar och idéer innan du somnar, du kommer inte komma ihåg dem när du vaknar. 
• Det kommer alltid finnas energitjuvar i din omgivning, lär dig att inte bry dig om dem. 
• Grow through what you go through.

Mål och drömmar för 2019:

• Sätt mål
  
  Förhoppningsvis kan jag checka av den här ganska snabbt. Mitt första mål det här året är att sätta mål. Vissa delar jag med mig av här, vissa är lite mer privata. Men det är viktigt att jag skriver ner dem, så jag vet var jag står någonstans.
  
  
• Jobba på självkänslan
  
  Jag MÅSTE bli mer trygg i mig själv. Jag har ganska bra självförtroende, men inte så bra självkänsla. Jag kan ofta tvivla på hur bra jag är, och tänker ofta att jag är en stor bluff. Jag måste våga lita på mig själv och min förmåga, vara rak i ryggen och inte förminska mig själv. Detta gäller inte mina vänskapsrelationer eller min familj, men i arbetslivet och i mina kärleksrelationer. Jag är alldeles för orolig, tänker alldeles för mycket och överanalyserar allt. Jag har svårt att ställa krav, och förstå mitt värde. Jag måste vara viktigast. Jag måste våga vara mig själv, älska mig själv fullständigt, bristerna inkluderat. Våga vara operfekt.
  Det här måste det bli ändring på.
  
  
• Göra mer saker som piggar upp vardagen
  
  Jag vill få in småsaker som förhöjer vardagsglädjen i mitt liv, på rutin. Exempelvis börja dagen med frukost på restaurang ett par gånger i månaden, det behöver inte vara något lyxigt, men det är ett härligt sätt att starta dagen på. Att lära sig nya saker och uppleva nya ting bidrar också till att jag mår bra, så jag tänker att jag ska börja gå på fler seminaruim och workshops. Det finns väldigt mycket där ute, jag får en del inbjudningar och man kan hitta mycket som är gratis. Detta vill jag börja göra regelbundet.
  
  
• Ta hand om hälsan
  
  Eftersom att jag både avslutade 2018 och påbörjar 2019 med att inte vara helt i form (jag är fortfarande under utredning) så är hälsan viktigare än någonsin för mig. Jag har i princip inte druckit alkohol sedan 15 december, och fortsätter så tills vidare. Jag har även antagit utmaningen Veganuari i ett försök att äta bättre, och skona djuren. Jag äter ju redan en ganska vegetarisk kost, med inslag av fisk och skaldjur. Jag äter inget kött sedan augusti 2014, och funderar faktiskt på att även sluta med kyckling helt. Idag finns det så mycket vegetariska och veganska alternativ! Jag är en hungrig person, och älskar att laga mat, så jag har redan ganska bra rutin när det kommer till att äta min mål om dagen, men jag måste äta bättre, näringsrik mat och minska på allt socker och onyttigt snacks.
  
  Sen måste jag få in träningen på ett bättre sätt. Jag promenerar väldigt mycket och under sommarhalvåret cyklar jag överallt så jag är ganska bra på vardagsmotion. I höstas behövde jag en förändring och sa upp mitt SATS-kort och blev medlem i Fitness Collection, och här måste jag få in en rutin. Jag tänker att det bästa är att varje vecka göra ett träningsschema som jag håller mig till, mer eller mindre! Rutinen ska vara att träna tre gånger i veckan, en bra vecka kan jag gå upp till fyra och en dålig ner till två - men alltid hålla igång.
  
  
• Sluta vara rädd!
  
  Det får räcka nu. Jag pratade med en vän om det här då vi är precis likadana, och när vi säger det högt så låter det helt absurt. Det är inget sätt att leva. Det hänger kanske ihop med självkänslan, men är en stor puck för mig så det får en egen punkt. Jag är alldeles för rädd, för allt. Jag tar åt mig, av allt. Min hjärna går på högvarv, spelar upp scenarion som förmodligen aldrig kommer hända. Jag kan älta i oändlighet och konstant vara orolig. Jag har ju gått en del i terapi och lärt mig hur jag ska använda KBT-verktyg vilket jag kan ta hjälp av här, kanske ska jag även börja gå hos henne igen - det borde alla göra!
  
  
• Prioritera dig själv
  
  Sluta lägga energi på alla andra än mig själv, det håller inte.
  
  
• Utvärdera mera
  
  I andra ord, "hitta mig själv". Identifiera vad jag är bra på och vad jag är dålig på. Identifiera vad jag tycker om att göra, och vad jag inte vill vill göra. Gör en utvecklingsplan för livet, som inte behöver vara satt i sten.
  
  
• Körkort
  
  Det är dags nu. Precis som alla andra höll jag på att övningsköra i ung ålder, men sedan flyttade jag hastigt till London när jag var 19 år och så blev inte själva körkortet av. Efter fyra år var jag hemma i Stockholm igen och då var det full fart med studier och karriär. Så det har bara inte blivit av.
  
  
• Läs mer
  
  Jag hittar inga argument för att inte läsa. För mig är det både avslappnande och berikande. Man lär sig om andra, om sig själv eller världen. Läsning gör också att man blir bättre på att skriva!
  
  
• Flytta
  
  Jag vill sälja min lägenhet och köpa en ny i en ny stadsdel. Jag känner mig inte hundra procent rofylld där jag är, det är inte lägenhetens fel, det bara är så. De flesta av mina vänner bor i Vasastan, på Östermalm eller vid Nytorget vilket gör att jag känner mig långt borta från alla, och lite ensam här i Hornstull. Det blir mest en övernattningsbostad, då jag sällan spenderar tid här. Jag vill ha en ny start! Håll tummarna.
  
  
• Lyssna på kroppen
  
  ...och ta hjälp av den. Känn efter hur du mår, och gör efter det. Ibland har man inte lust att träna eller ens gå en promenad, men skulle kroppen kanske behöva det? Försök att göra det då. Ibland har man tackat ja till saker som kroppen egentligen inte orkar med, våga avstå då.
  
  
• Sikta högt!
  
  Våga drömma. Jag har väldigt mycket idéer, jag kommer nästan dagligen på något nytt eller något som utvecklar en idé jag redan har. Sen sviktar självförtroendet, och jag gör inget av det. Jag måste börja med att skriva ner ALLA min idéer, konkretisera dem, och våga tro på dem. Åtminstone försöka. Det finns ett citat som jag ofta tänker på, "You miss 100% of the shots you don't take" av Wayne Gretzky, det är dags för mig att börja sikta, och skjuta.
  
  
• Säg det högt
  
  Våga berätta vad jag strävar mot, och drömmer om för folk i min omgivning. Jag vet att det oftast bara har posivita effekter när man berättar för folk om vad man skulle vilja i framtiden, men jag tycker det är väldigt läskigt, och nästan skämmigt - för jag förminskar mig själv. Och vad om jag skulle misslyckas? Men vad om jag lyckas!
  
  
• There's no time like the present
  
  När något känns jobbigt att göra är det lätt att man skjuter på det, det är mänskligt. Vissa saker kommer aldrig att vara roliga, som att betala räkningar, men andra saker går att träna på. Det här har åter igen att göra med min dåliga självkänsla. Det kan vara en konversation som jag behöver ta med någon, eller ett mejl jag inte vågar skicka. Gör det bara! Istället går jag runt och tänker på att göra det dagligen, ältar och vrider på hur jag ska gå till väga, och så har det plötsligt gått flera månader där jag lagt onödig energi på något.
  
  
• Umgås mer med vänner
  
  Jag saknar det spontana och kravlösa umgänget med vänner. Idag gäller det att hitta tider i almenackan som alla kan träffas, och det är oftast inte så ofta som man önskar. Plus att man orkar mycket mindre än vad man gjorde förr. Det blir ofta att man ses under mer planerade förhållanden, uppstyrda middagar, drinkar på stan, matchade träningspass - det finns en plan. Men jag inser hur glad jag blir av att vara med mina vänner, jag skrattar massor, och får endorfiner, och för det behövs inget speciellt egentligen. Det räcker att man hinner ses på en kaffe mellan möten, promenerar gemensamt i samma riktning, handlar tillsammans, sitter på en bänk. Senast jag hade en vän över på middag sov hon på soffan i två timmar medan jag skrollade på mobilen, men det var lika härligt för det. Detta ska jag bli bättre på! Och peppa mina vänner till!
• Experimentera med kläder
  
  Jag har de senaste åren försökt hitta min stil och hålla mig till den, vilket också innebärt en enorm garderobsrensning. Jag orkar inte ha för mycket kläder, för jag hinner inte ens använda allt. Jag gillar att bära bekväma plagg, jeans, basics, sköna tröjor - då känner jag mig bekväm i mig själv, och har alltid något att ta på mig. Men detta har resulterat i att jag faktiskt börjar känna mig lite tråkig. Min gardeob går i färgskalan svart-grå-beige-vit och det älskar jag, men ibland tror jag också att jag håller tillbaka för att jag tänker på vad andra skulle tycka. Kanske är det nu jag hittar min stil på riktigt! Och vågar fullt ut.
  
  
  Ska bli spännande att se vilka jag kan bocka av om ett år!

L'Avventura
One night in Italy! Svårslaget och en solklar favorit i Stockholm. Stig in i en romersk och romantisk atmosfär, det är som att besöka ett italienskt palats. Högt i tak, stora träd, röda sammetsmöbler. Menyn är á la carte och erbjuder en massa goda anti-pasti, pasta, fisk, kött och skaldjur. Vill du förgylla besöket med något extra ska du beställa ost på vagn eller en flamberad efterrätt.

Surfers
En annan stockholmsfavorit. Jag fullkomligt älskar Surfers och hela deras koncept, såväl maten som drinkarna är av bästa kvalité. Otroligt gott från det asiatiska köket, med mycket fokus på Sichuansmaker! Sådant jag kan sukta efter. Ett plus för mycket vegetariskt på menyn. Det enda jag har upplevt lite mindre bra här är servicen.

Solsiden
Här sitter du så när man kan komma vattnet och har Oslos bästa solläge. På menyn hittar du främst ett fantastiskt utbud av fisk och skaldjur, och i köket tillagas rätter på nordiskt vis med med inspiration från hela världen. Lokalen är modern och snyggt inredd, med plats för många. OBS! Endast öppet på sommaren.

Calle P
En gammal goding är tillbaka! Under hösten 2018 slog restaurangen upp dörrarna igen, efter att länge gått under namnet Berns Bistro & Bar. Nu roddas Calle P i regi av mina vänner från Sixten & Frans, och här serveras mellanrätter med inspiration från hela världen, i oväntade så väl som klassiska smakkombinationer. Ett stimmigt ställe som passar lika bra för middag, som för afterwork och sena kvällar.

Il Paradiso
Wow, vilken underbar plats. På en hög bergsslutning strax utanför Palma hittar du denna magnifika restaurang med sin romantiska atmosfär. Byggnaden är ståtlig så väl utan och innanpå, och kyparna tar väl hand om en. Menyn är italiensk, men jag skulle inte säga att man går hit för maten. Den är god, speciellt i kombination med gott vin och deras vackra utsikt, men det är inte den bästa du kommer att ha ätit.

Ling Long
Älskade Ling Long. Denna restaurang har nästan kommit att bli ett stammisställe, då jag besöker den titt som tätt. Här är personalen fantastisk, speciellt Umur och Philip som alltid tar så väl hand om en. En asiastisk restaurang med bar som huserar inuti Story Hotel. Här kan du äta lunch från deras helt veganska (!) á la carte, och det är inga acai-bowls eller råa sallader som bjuds på här. Det finns sju stående rätter om jag inte misstar mig, som Buns med oumph, Daal eller min (och hela Stockholms favorit) Bang Bang. Jag skulle i princip kunna äta den varje dag. Till middag serveras asiatisk tapas med både fisk, kött och veganskt.

Stadshuskällaren
Det finns ett helt inlägg om mitt besök på Stadshuskällaren. Jag satt i Chef's Table och hade en fantastisk kväll med flera rätter, komponerat med vin. Chef's Table är en perfekt present att ge bort till någons födelsedag, eller kanske unna sig vid en årsdag. I den anrika restaurangen kan du istället njuta av en avslappnad men elegant miljö.

Restaurant Aubergine
Jag har hittat en ny kvarterskrog, och man älskar ju kvarterskrogar. Aubergine har funnits länge, men jag har helt enkelt inte tagit mig dit, förens nu. Jag fick ett fin-fint premiärbesök när jag besökte dem under deras tryffelveckor - missa inte det nästa år! men förutom den gudomliga tryffelpastan dracks gott vin och avnjöts smarriga förrätteer och efterrätter. Vid bordet bredvid satt Dominika Peczynski och Anders Borg och såg nykära ut, en vecka innan sitt bröllop.

Tast Club
Undangömt mitt bland Palmas mestra centrala gator. Det är lite det som är hela grejen också, det känns exklusivt att vara här. Lite Gentlemens-club stämning, med elegant miljö, takkronor, stora speglar och whiskysalar. Här bjuds på tapas i lagom festlig stämning vare sig man vill hänga i baren eller äta middag.

Bonnie's
Resturangen på nya Bank Hotel. Den är ståtlig, fantastisk lokal. Hela hotellet känns som en mötesplats, och maten är av högsta klass. Även cocktailbaren Papillion och Sophie's Bar finns på hotellet.

The Market: Asian
Köpenhams kryllar av bra restauranger, men en ny jag fick besöka i år var The Market, den asiastiska (finns även italiensk). Det känns väldigt New York här, med en mörklagd miljö och skön musik i högtalarna. På talrikarna är det asiatisk mat i alla former. Detta är ett perfekt ställe för en festlig kväll på stan.

Restaurang Artilleriet
En oväntad uppstickare! I en lugn och modern miljö serveras väldigt god mat från ett varierat kök, och på sommaren kan man sitta skönt i säckstolar på deras veranda. Hade jag bott i närheten hade jag hängt här ibland. Billigast cava i stan! Och godaste!

Har jag missat någon?

Utöver alla året restaurangbesök så var definitivt resorna till Biarritz och Mallorca riktiga smakupplevelser. Råvarorna i Frankrike är så otroligt fina. Alla ostar, det rosa vinet, ostronen, persikorna... och utbudet av restauranger på Mallorca är så otroligt bra, inte minst i Palma.

Jag kanske ska göra ett inlägg med restauranger jag ser fram emot att besöka 2019?

Var du med om något du aldrig har förut?
Otroligt mycket! Men om vi ska skippa detaljnivå: Någon gjorde slut med mig, nu har jag fått uppleva båda delarna. Jag surfade. Reste till massa nya platser. Var på yogaläger.

Vad har varit svårast? 
Förlora Alfons. 

Vilka platser har du besökt?
Oslo, Köpenhamn, Biarritz, Bretagne, Nice, Provence, Mallis.

Vad har varit bäst? 
Att mamma fick en njure och att jag, trots allt, skrattat väldigt mycket. Att skratta är livet. Jag måste skratta mera.

Vad var sämst? 
Att kärleken tog slut med någon man älskat.

Vad har du saknat? 
Sinnesro. Stabilitet. God hälsa. 

Bästa soundtrack? 
Molly Sandén har gått varm i lurarna. 

Bästa film? 
Dåligt film-år eller? A star is born fick ju mig att hulka på bion, minns inte flera? 

Bästa bok? 
Varit dålig på att läsa 2018, men känner att jag kommer ta igen det 2019. Läste ut Stalker av Lars Kepler trots att jag var livrädd, en riktigt bladvändare. Sandra Beijers Allt som blir kvar gjorde mig sällskap några ensamma dagar i Frankrike. Kärlekens väg av Alain de Botton inte att glömma! Herregud ja.

Bästa podcast? 
Det finns ju SÅ MYCKET BRA! Beror på vad man vill ha... älskar intervjupoddar, dokumentärer och pladder. Men om jag ska utse en får det bli den som representerar trygghet, som jag kan sätta på närsomhelst vare sig det är på bussen i ruschen, när jag går en promenad eller inte kan sova så är det Veckans Bläcka. Här blandas allvarliga och lättsamma ämnen i en trygg och mysig atmosfär. 

Har någon person betytt något speciellt? 
Jag tycker alla mina vänskapsrelationer växer och utvecklas för varje år som går, och det tycker jag är helt fantastiskt. Vi blir mer och mer som systrar, vissa räknar jag som familj. Och något som är fint är att vi klarar oss genom vått och torrt, ibland ser man inte alltid lika, men kärleken vinner i slutändan. 

Hur har du mått det här året? 
Kanske inte mitt bästa. Högt och lågt skulle jag säga, inte så stabilt. Framför allt har de sista veckorna på året, när mitt mående tagit fysiska former skrämt mig en hel del, jag ska göra allt jag kan för att ta hand om mig och få bättring på det. 

Var 2018 bättre eller sämre än 2017? 
Båda bra år. 2017 var jag på en helt annan plats. Jag jobbade heltid på H&M-koncernen och var nykär, precis köpt ny lägenhet och var hög på allt det där. 2018 präglades av stora utmaningar, privat och professionellt. Men nu börjar jag känna att jag är på väg i rätt riktning. Jag älskar det jag jobbar med och har en givande vardag. Summa kardemumma var 2018 bättre. Förhoppnings blir bättre för varje år som går. 

”Man måste vara frisk för att vara sjuk”.
Det nya året får en dålig start då min mamma ligger på sjukhus sen juldagen då vi fått åka in akut, och detta kommer att pågå hela Januari, i närmare fem veckor. För er som inte vet så står jag min mamma väldigt nära, hon är den viktigaste personen i mitt liv. Hon har gått igenom mer i livet än vad som borde vara lagligt, redan från ung ålder, men allt det kan jag inte gå in på nu. Sedan ungefär åtta år tillbaka har hon gått på dialys, det är extremt krävande både psykiskt och fyskiskt, allra mest för henne men även som närstående. Man känner sig otroligt maktlös när man står bredvid någon som är sjuk, när man inte kan göra någonting. Man är också livrädd, alltid på standby och väldigt överbeskyddande. Ibland är det jag som är mamma till min mamma, men när man blir så medveten om hur skört livet är, på en daglig basis, är det svårt att inte vara orolig. Med dialys följer komplikationer, operationer och många sjukhusbesök, man jobbar alltid mot klockan, vilket är väldigt stressande i sig, och tyvärr går inte alltid sjukvården att lita på, även om det finns fantastiska läkare och sjuksköterskor. 

Många gånger får mamma själv, eller vi i familjen hålla koll, tjata, gråta, skrika, bråka för att få rätt vård, eller vård över huvud taget. Det finns situationer där jag tänker att det inte skulle gått vägen, om vi inte legat på, och flera gånger har jag sett på när det begås tjänstefel som skulle kunna få förödande konsekvenser. För på sjukhus handlar det om liv och död, inte om affärer som inte går i lås eller klädesplagg som har produktionsfel. 

Den här gången är det blodförgiftning, jag vet inte om jag behöver förklara allvaret i det. Jag och pappa pendlar mellan Södersjukhuset, Saltis och mitt hem i Hornstull. Vi har Alfons, vår hund, hemma i Saltis, han är lite krasslig vilket gör att jag också är orolig för att lämna honom själv. Är jag hemma hos honom vill jag vara med mamma på sjukhuset, och är jag på sjukhuset vill jag vara hemma hos Alfons. Ett par gånger får han följa med i bilen, så att jag kan springa ut till honom. Mitt stresspåslag är ganska högt, jag är rädd, utmattad. Går på reservbatterier. Jag minns att jag bryter ihop fullständigt när vi sitter inne på mammas sjukhusrum och pappa sätter en kaka i halsen, jag tror att han inte får luft och agerar instinktivt. Det är ingen fara, men där går luften ur mig. Nu klarar jag inte mer tänker jag. Men, jag stålsätter mig. För det finns ingenting annat man kan göra. 

Min kille är uppe i fjällen, men han ringer aldrig och frågar hur det går, hur mamma mår, hur jag mår, om det finns något han kan göra. Jag får några hjärtan på sms, men dom kunde jag lika gärna varit utan. Jag får klara det här själv, men jag är van. 

Månaden går och mamma får äntligen komma hem. Det är snart februari, och jag är hemma i lägenheten med honom. Vi är bakfulla efter att ha firat min bästa vän med överaskningfest. Jag ligger i sängen och kollar på ”Younger” när han lägger sig bredvid mig, jag tror att han vill mysa men det vill han inte - han vill göra slut. Jag hinner vara borta från lägenheten bara ett par timmar, innan jag får ett långt skrivet sms (den digitala formen av kärleksbrev?) där han ångrar sig, förklarar sin kärlek och anledning till varför han har gjort som han har gjort. Jag tar tillbaka honom, något jag alltid sagt och trott att jag aldrig skulle göra. Jag tar tillbaka honom, men jag kommer aldrig mer att se på serien ”Younger”.

Alfons
Vintern går och mars kommer, jag känner mig utmattad av allt som hänt och önskar inget annat än att vardagen bara lunkar på. ”Nu får alla bara chilla” vet jag att jag säger till mina vänner, nu måste jag hinna andas. Jag spenderar många helger hemma hos mamma, pappa och Alfons, och så kommer en helg då det bara ska vara jag och han, min älskling. Mina föräldrar har åkt till Norge för skidsemester. Men första natten vaknar jag av att Alfons står och hulkar, sådant händer ibland, det vet du som hundägare. Men inget kommer, istället har han svårt att få luft, andas häftigt, är stressad och ingenting hjälper. Det är mitt i natten, och efter flera panik- och tårfyllda samtal till veterinären åker jag in till närmsta djursjukhus tidigt på morgonen. Man konstaterar att han har väldigt dåliga värden, och att det kan vara hjärtat som spökar - han är trots allt gammal. De ska göra vad de kan, och jag skickas hem, ensam. 

Jag ringer mamma och pappa och berättar vad som hänt, de blir såklart bestörta men är stöttande. Jag ringer sedan min pojkvän som befinner sig inne i stan. Jag minns det så väl. Han svarar irriterat att jag väckt honom, och det som följer när jag berättat vad som har hänt är total tystnad i telefonen. Total tystnad. Några suckar. Jag är i chock. Inombords vill jag skrika. Jag minns så väl att han inte sa någonting, innan han var den som la på i mitt öra. Så många gånger under relationen hade jag kännt att han inte kunde finnas där, det var helt omöjligt för honom att bry sig om någon annan än sig själv, på riktigt. Men jag skulle alltid finnas där för honom. Och det här var människan jag skulle dela mitt liv med. Jag vet att jag tänkte att när något händer på riktigt, något allvarligt, då kommer han att finnas där. 

Och så händer det, något allvarligt… 

Alfons fick komma hem från sjukhuset, med smärtstillande och medicin och hopp för det bästa. Min kille ringer och frågar OM han ska komma ut till mig, mig och Alfons. När han väl anländer får jag inte ens en kram, en puss, ingenting. Han är nervös, orolig, kan knappt prata och definitivt inte sitta nära. När jag ber om en kram är det den ynkligaste jag någonsin upplevt. Jag har många gånger ångrat att jag inte bad honom gå sin väg där och då.

Mamma och pappa kommer hem efter ett par dagar, min pojkvän lämnar, och Alfons verkar må bättre. Men sen vänder det. Vi får åka in till djursjukhuset igen och de konstaterar att det inte längre finns något att göra. Han har fått all medicin han kan få, han har fått all smärtstillande han kan få. I det här skedet lider han, han har svårt att andas och hjärtat går fort. Han kan inte sitta still, är stressad och man kan inte få ögonkontakt. Det är som att någon vrider om en kniv i mig, men jag vet vad är det som måste hända. Den dagen vi länge fruktat har kommit, och jag måste skriva på papper som godkänner att veterinären får ge honom en allra sista spruta. Det här beslutet, och avskedet är det absolut värsta jag behövt uppleva. Det är en sorg som för alltid lever kvar, han är saknad varenda dag. Han har varit min baby och bästa vän sen den dagen jag hämtade hem honom, ett liv utan honom känns omöjligt. 

Alfons dog den 13 mars 2018, 14 år, 5 månader och 23 dagar gammal. 

Jag får några hjärtan på sms. Inga ord. Inga samtal. Några dagar senare kommer jag hem till vår lägenhet, jag ligger och hulkar i sängen när han sätter sig i soffan och frågar varför jag gråter. Jag borde lämnat där och då.

Veckorna som följer är det stiltje, jag är matt. April kommer och går. Det blir maj. Jag fokuserar på jobb och umgås med vänner. Funderar, tänker, ifrågasätter. Våren kommer på riktigt och vi börjar planera sommaren. Många av mina vänner ställer mig mot väggen, "är det inte dags att du ser över din relation?". Jag säger att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Och jag har lärt mig hur jag lurar mig själv. En dag sitter jag tillsammans med en vän i Tantolunden, hon, jag och hela Södermalms befolkning ligger i gräset denna soliga dag. Jag hör jag mig själv säga ”men vi har ju precis köpt ny säng, jag får ta det där sen”. Vi skrattar.

Sommaren är på ingång, jag och min kille bokar en parresa med vänner, men jag lägger handpenningen för oss båda, som så ofta. Jag köper massa möbler och inreder vår balkong. Jag tillbringar mina lediga stunder där, han vid datorn. Sen kommer det, över ett glas vin. Han vill göra slut - igen. 

Jag åker till min bästa vän som intalar mig att det är för det bästa, men vi ska inte vara helt klara med varandra än. Under två veckor pågår en sorts dans, ett spel, en charad för att han inte klarar av att vara ensam, och för att jag är för svag. Sen tar det äntligen slut, inte en dag för sent. Och så tacksam jag är för det. Jag hade haft sådan enorm separationsångest över att förlora honom, utan att fundera över vad det var jag skulle förlora. En sak som var säker är att jag hade förlorat mig själv. Jag kompromissade med mig själv, gjorde allt för att han skulle vara glad, anpassade mig efter hans behag. Relationen dränerade mig och tog all energi, jag levde med en person vars egna problem gick ut över mig, och många gånger fick han mig att känna skam, fast att den egentligen hörde hemma hos honom.

Den bästa sommaren
Det är juni, sommaren är officielt här, och det man inte kunnat ana skulle bli en av de bästa hittils, blir precis just det. Jag är optimistisk, nyfiken och exalterad över allt som väntar. Jag åker till Biarritz och surfar med Surfakademin. Träffar massa härliga människor i alla åldrar, vi är alla där som ensamma individer, och formar en fin gemenskap. Jag njuter av mitt egna sällskap, strosar runt i staden, dricker ljust rosévin, badar, äter massa ost, läser Sandra Beijers "Allt som blir kvar" och sköljer ner färska ostron med champagne. Efter 10 dagar tar jag tåget till Bretagne och Yogiakademin. Josefine tar emot mig med öppna armar och veckan som följer kommer att bli omvälvande, svår att beskriva i ord, så berikande och befriande. Det var som menat att allt det här skulle hända då. Jag träffar så många killar och tjejer, alla med sin historia. De flesta vill prata, ventilera, och vi formar en vänskap som inte behöver defineras. Alla har sin historia, och det hjälper mig att sätta saker i perspektiv.

Jag fortsätter till Portugal där några av mina vänner väntar, en resa jag skulle gjort i sällskap av mitt ex. Här får jag erfara livets bakfylla - officiellt sommarens botten. Hemma i ett kokande Stockholm varvar jag jobb med lugna dagar till havs, och ett och annat doktorsbesök med mamma. Återkommande infektioner skapar en riskfylld vardag, och verkligheten ställs mer och mer på sin spets. Men jag är van. Jag är stark. Jag klarar det här. I juli åker jag till Mallis, njuter av god mat, salt hav, sol och sangria med min vän Sofia. Jag njuter av att vara fri, och tänker mer och mer sällan på han som jag skulle delat livet med. Jag känner sorg över det som inte fick bli, men samtidigt glädje över att det inte blev. För varje dag som gick kom en liten bit av mig själv tillbaka. Hur hade jag inte kunnat se? Det är lurigt det där med destruktivitet. 

Sommaren tog aldrig slut, men när augusti kommer flyttar jag in till min lägenhet i stan. Det är ännu en solig dag när jag sitter på cykeln på väg hem från matbutken och får jag ett samtal. Det är mamma, och plötsligt existerar ingenting annat.

”Gissa vad som har hänt? De har precis ringt, det finns en njure åt mig”. 

Epilog
Kanske är det nu det blir min tur. Jag tror kanske inte ens att jag har något val. Min kropp har tvingats säga till mig, för att jag inte klarade det själv. Det blev en del dalar, men även otroligt många toppar. Det handlar egentligen inte så mycket om min omgivning, utan mitt inre jag. Jag måste sluta leva i framtiden, finnas mer i nuet. Jag måste bli mycket mer närvarande. Jag måste vara stolt över hur långt jag kommit idag. Jag måste våga tro mig själv, tro att jag kan, våga ta emot en komplimang. Veta att jag duger som jag är. Jag måste sluta göra saker för alla andra, och våga prioritera mig själv. Jag måste lära mig säga nej, och sluta vara rädd för vad som ska hända om jag inte säger ja. Jag måste sluta vara rädd överlag. Kanske är det mitt år i år.

Tack till min familj som alltid står på min sida, mina FANTASTISKA vänner - jag skulle inte klara mig utan er, och tack till mina arbets- och uppdragsgivare för ert fina förtroende.

Jag har funderat kring hur jag ska skriva min årskrönika, hur ärlig kan jag vara?

Jag konsulterade med min vän som sa, ”våga vara öppen och ärlig, det är din historia”. Tack vare alla ni andra som dagligen delar med er i era kanaler blir jag inspirerad till att göra desamma. Jag läste en annan bloggares årskrönika här i dagarna, hon öppnade upp sig om både det ena och andra ”skam-belagda” ämnena efter varandra, vilket inspirerade mig till att också våga. Om jag ska leva upp till det jag ser upp till, är det dags att sluta gömma sig bakom en trygg fasad.

Inte att glömma är ett STORT TACK till alla er som går in och läser här, det är så roligt att ni tar er tiden att följa min blogg. Vissa är flitiga varje dag, någon annan är här nån gång i veckan - men lika mycket kärlek till er alla.

Nu hoppas vi på ett fantastiskt nytt år på alla fronter!

Det sista jag gjorde förra året var en plåtning för STYLEBY Magazine. Jag intervjuade skådespelerskan Hedda Stiernstedt, modeikonen Bea Åkerlund, konstnären Camilla Engström och artist-systrarna Vaz. Otroligt stolt och glad över att få jobba för detta magasin under ledning av Jonna Bergh, med så duktiga ambitiösa kvinnor.

Den 13 mars 2018 tar min älskling sina sista andetag, 14,5 år gammal. Han fick ett långt och fint liv, nästan fritt från sjukdomar, och till slut orkade inte hjärtat mer. Det är det värsta jag varit med om i livet, och en sorg som aldrig går över. Alfons är så saknad i familjen, men han är för alltid med oss.

Efter några möten med fina Michaela Forni bestämmer vi en solig vårdag i maj att jag ska börja skriva artiklar för Daily Forni, nyligen nylanserats som Forni.se - jag som följt henne under flera år är otroligt glad över att få lära känna henne och bli en del av det hon skapat!

Jag och mamma åker på en weekend till Oslo, bor på hotell, besöker vänner, äter gott och bara har det bra. Här står jag vid det berömda Opera-huset, var typ 30 grader varmt, i slutet på maj. Ni vet väl att jag är norsk?

Första dagarna i juni blir jag singel, efter snart två år i relation, och där går startskottet för min sommar. Skål!

Jag går på Mamma Mia The Party i sällskap av nio andra kvinnor som känt varandra väldigt länge. Detta var en helt fantastisk upplevelse, en av de bästa kvällarna på året!

Min blogg lanseras och nyheten sprids i media. Så otroligt roligt att äntligen få gå ut med denna nyhet, att jag blir Thatsups nya livsstilsbloggare. Så kul att bli tillfrågad, och som jag älskar att blogga. Ännu mer fantastiskt är det att ni vill läsa, är så värmande att se att ni blir fler och fler, och extra fint är det när ni ger mig feedback. TACK TILL ER!

Hinner knappt fira midsommar innan jag ska lämna Stockholm..

för Biarritz! Jag reser ensam, för att snart ansluta med fantastiska Surfakademin.

En resa som inte går att summera i några få ord eller bilder. Men du kan läsa mer här.

Sugen? Just do it!

Jag fortsätter min Europa-tour från södra till norra Frankrike, med tåg och byte i Paris. Mina nerver sätts på prov trots att jag är en ganska självständig människa, jag är väldigt beroende av att känna mig trygg, och att vara på resande fot är motsatsen till det. Det hjälper inte heller att vara i ett land där få talar engelska, men till slut är jag framme på Château du Grand Val i Bretagne, där Yogiakademin väntar.

Precis som veckan med Surfakademin blir denna resa med Yogiakademin oförglömlig, och helt fantastisk. Läs om min upplelvelse här.

Jag bestämmer mig för att åka ner till Algarve i Portgual där jag och mina vänner hyrt ett hus. Trotsar min res-rädlsa och tar mig på ostadiga ben till Nantes, en liten stad i Frankrike där jag ska ta ett flyg med ett lågprisbolag. Allt får mig att kallsvettas, tågresan, taxiresan, flygresan och den slutliga långa taxiresan. Jag känner mig ensam och utsatt igen, men, jag klarar det. Som man alltid gör. Vi skulle varit fyra par, men i och med att jag inte ingår i en tvåsamhet längre är vi tre par plus jag. Jag hinner med ett par dagar i huset, njuter av vänners sällskap och avkoppling. Jag hinner också med livets fylla, efter en festlig kväll på stan med en barrunda som slutar med poolparty klockan 06.00 på morgonen blir baksmällan värre än jag kunnat ana. Ingen var lyckligare än jag när jag efter en skakig hemresa möts av mamma på Arlanda, efter nästan tre veckor i södra Europa.

Jag mellanlandar hemma i den svenska högsommarvärmen. Jobbar lite, badar och åker båt som om det inte fanns någon morgondag. Det är juli, och 27 grader i havet!!

Jag och min vän Sofia bokar en resa till min favoritö Mallorca och checkar in i Palma!

Hur kan man inte älska Mallis? Vi dricker Cava-sangria, solar, badar, shoppar och äter. Jag minns att vi båda hade med oss massa böcker vi ville resa, men ingen av oss läste ut någon för vi pratade så mycket. Munnarna gick konstant, som vanligt med oss.

Det blir augusti och jag firar med kräftskiva på Wärdshuset Ulla Winbladh.

Åker ännu mera båt.

Adam, Fredric, Sam, Robin, Ida och jag tar Adams båt för att åka wakeboard och ring. En superhärlig eftermiddag, och top tre bästa skratten i år när jag och Ida satt i den uppblåsbara "fåtöljen", det var fler som höll på att skratta på sig då. Avslutade dagen på Strömma Krog & Kanalbar innan vi körde hem i mörket.

Gick på Fashion Week och firade Thatsups 10års-jubileum.

Min viktigaste person i världen, min mamma, fick en njure efter åtta år med dialys.

Jag inredde och stylade min lägenhet som varit uthyrd till en vän, då jag bott tillsammans med mitt ex i hans lägenhet. Äntligen såg det ut som ett hem.

Åkte till Köpenhamn och hade världens roligaste helg tillsammans med alla vänner på Thatsup. Läs mer om det här och här. Denna resa tillhör också top tre bästa skratten för i år. Jag skrattade konstant, högt, så att jag vek mig. Jag skrattade så mycket att jag skrattade mig in i ett nytt skratt. Jag har alltid skrattat inåt, tyst, numera skrattar jag utåt, högt.

Fyllde 27 år (herregud hur kan jag vara så gammal) och firade med tårta på sängen, städad vinlunch på Sturehof och stökig middag på Punk Royale.

Årets sista utlandsresa blev Nice och Provence. Detta är året då jag utforskade Frankrike rejält, då jag besökt och rest genom flera delar av landet. Denna gång med anledning av min vän Rubens 30årsfirande.

Just look at that.

Välkomnar hösten.

Hänger med Prestley och Hugo. Har ni upptäckt Dogbuddy?

Tog med mamma på Restaurang Stadshuskällaren. Vi satt i chef's table och hade en oförglömlig kväll - rekommenderas!

December med alla sina julfiranden kom och jag gick bland annat på julfest hos VASS PR.

Julbord på Brasseriet.

Och så kom julen. Nu är det två dagar kvar på 2018, vilket har varit mitt absolut mest händelserika år hittils, på både gott och ont. Det har varit helt fantastiskt, men också dränerande, och hjärtskärande. Kanske finns det anledningar till att min kropp inte mått så bra här i slutet. Jag välkomnar det nya året med öppna armar, stora förhoppningar och ny energi. Jag ska bara återhämta mig först.

I dagarna kommer en årskrönika, följt av ett inlägg med mina mål och drömmar inför det nya året.

God forsättning!

Julstämning:

The Family Stone

Elf

The Holiday

Tomten är far till alla barnen

Love Actually

En underbar jävla jul

Sagovärldar (bänka dig för maraton):

Harry Potter

Sagan om Ringen

The Hunger Games

Narnia

Klassiker:

Little Women

Notting Hill

Stolthet & Fördom

Sound of Music

Fanny & Alexander

För att inte tala om alla serier jag inte hunnit se, egentligen skulle jag vilja börja från början med Game of thrones och se senaste säsongen av House of cards. sen vill jag ta tid och läsa också, imorse läste jag fina dikter ur På andra sidan natten som jag fått i julklapp. Förutom den har jag fått flera läsavärda böcker, och hade inte haft något emot att grotta ner mig i en Kepler.

Håll utkik här på bloggen, det blir ett inlägg med årets bästa höjdpunkter, en årskrönika och mina tankar, mål och drömmar inför nästa år.

Julen är en sådan milstolpe på året då jag ofta tänker tillbaka. Hur såg mitt liv ut för ett år sedan? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Exakt ett år sedan idag var vi på väg in till akuten med mamma, något jag är otroligt tacksam för att vi inte är i år. Det var en jobbig jul. Det var också Alfons sista, han mådde bra och jagade presentpapper på julafton. Jag saknar honom så enormt, han var min bebis, min klipp, bästa vän. Med honom var allt bra. Jag var också i en relation, i år är jag singel, och mår bättre så. Jag hade precis börjat ett nytt kapitel i mitt liv, sagt upp mig och börjat här på Thatsup och som frilansare, något jag var otroligt glad för. Är än idag.

Jag hittade detta i mina anteckningar, skrivit för ett år sedan ungefär. Efter en höst med mycket tankar och förändring. Jag blir stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på vad den texten handlar om; mod. Jag har inte alltid mod, det är läskigt att va modig. Men det finns uppenbarligen inom mig, inom oss alla, vi får bara inte glömma bort det.