Att säga att det varit en kämpig vår är att förenkla. Egentligen började det kämpiga redan förra året och ska vi vara ärliga började det mest kämpiga för två år sen men det visste jag inte då. Just det där med att jag inget visste när jag borde vetat är det som gör att ångesten liksom river tag i mig och att känslorna alltid bara är en mening från att välla över.

Min pappa har alltid sagt "En kamp åt gången" men just nu utkämpas minst två kamper och båda måste vinnas. Rent kroppsligt påverkas jag enormt av det och min kropp är svullen, tung och hår tappas i mängder. Det är också varför jag klippt av mig håret - för att det inte ska synas lika mycket. Fortsätter jag tappa hår kommer jag snart kunna investera i en snygg peruk. Det är alltid något.

För att balansera det som händer så ser jag just nu till, som rubriken skvallrar om, att träna, sova, äta och skratta. Det är billigare än terapi och gör nästan lika gott.

Jag tvivlar på att det jag skriver blir läst men kände att jag behöver ha ett ställe där jag lättar lite på trycket. Det känns redan som att det har gjort skillnad. Vem vet, kanske skriver jag redan imorgon igen.

Det var ett rätt stort gäng som ville ha receptet och här kommer receptet som kom med i budet. Alltså inte mitt recept utan ett perfekt grundrecept. Smaksätt med saker du tycker är gott.

Färskost

• 1 liter filmjölk
• 2 dl yoghurt eller gräddfil
• 4 krm salt

Smaksättning

• Ca 2dl finhackade örter
• 1-2 klyftor vitlök (kan uteslutas)
• Zest från en citron

1. Värm upp filmjölken till 45 grader. Blanda ner yoghurten. Häll blandningen i kaffefilter, en ostform eller silduk. Låt rinna av i kylen ca 8 timmar. Jag använde ett durkslag för att få avstånd mellan blandningen och botten.
2. Salta och tillsätt smaksättning. Jag använde färsk timjan och ramslök jag torkade förra året.
3. Forma m, lägg i lufttäta burkar och förvara i kylen

Äta med fördel på Leksands Tre Kullor Ramslök, Frön & Havssalt eller kanske på hembakt fröknäcke. Väldigt väldigt gott!

Jag har inte alltid varit där. I perioder när jag inte kunnat ge av min tid har jag istället gett pengar. Jag brukade säga att jag var månadsgivare till varenda organisation som ringt. Jag kan inte motstå när dom ringer. Mail, brev och reklam kan jag stänga ute men inte riktigt bra samtal. Numera har jag Truecaller så jag svarar inte. Ger ju ändå min tid.

Nu undrar du så klart vad jag bidrar med i form av tid? Eller så har du slutat läsa och skrivit av mig som ett jävla pretto. Det går också bra.

Jag är scoutledare och bidrar till att barn förstår sig på och kan både ta hand om och överleva i naturen. Jag lär mig minst lika mycket av dom.

Jag bidrar till att ideer sprids genom mitt engagemang i TEDxStockholm. Har du inte koll på det och bor i Stockholm eller har aldrig hört ett TED Talk så googla och du kommer hitta rätt.

Jag bidrar till folkhälsan genom att vara mentor för andra som genomför livsstilsförändringar i Bodily. Älskar att se andra lyckas och gläds med dom och är minst lika tacksam för min egen lycka.

Jag bidrar till att minska ensamheten mellan människor genom att vara coach i Friendcation - nätverket som gett mig så mycket iform av relationer och uppvaknande.

Jobbet då? Hur bidrar jag där. Det är nog det allra häftigaste! Jag jobbar arslet av mig för att du, din mamma, släkting eller vän ska slippa falla för bedrägerier och faktiskt kunna både lita på och våga svara i din telefon. Eller veta när du inte ska göra det. Du borde absolut ladda ner Truecaller redan idag.

Hur bidrar du? Med tid eller pengar?

Men annars känner jag mig faktiskt rätt lugn med min fomo. Snarare så att jag känner tvärtom. Alltså fy fan vad skönt att jag inte behöver det där. Inte behöva anstränga mig, synas, vara där det händer eller få inbjudningar till grejer som låter roligt men som också innebär en massa jobb under tiden.

Jag har helt tappat stinget till vad som sker i stan. Eller snarare så är det så jag uppfattas utifrån numera. Och det är skönt, så mycket lugnare. Jag är bara jag, inget annat.

Missförstå mig rätt nu. Jag håller mig fortfarande väldigt uppdaterad med nya restauranger, cafeer och barer men det är bara ett eget intresse. Och en service till nära och kära som fortfarande frågar om var dom ska gå. Jag blir lika glad varje gång och gör lika grundlig research som när jag jobbade med att ha koll på sånt. Det är fantastiskt!

Så nu undrar jag: Hur mycket bryr du dig om vad andra tycker? Och viktigare - vad är det folk frågar dig om? På vilket sätt är du bäst? Hoppas du vet det. Du förtjänar att vara bäst.

Stefans lasagne - den godaste jag vet!

Dag 1:

Koka nedan i kastrull:

3 paket krossade tomater
2 stora gula lökar eller röda (whatever) hacka
1/2 fl rödvin (inget blask)
2 vettiga morötter - riv
Timjan
Basilika
Oregano
Salvia
(Ovan 4 örter torkade och adderas i mängdordning, mest timjan, mindre basilika osv. efter känsla)
1/2 dl kalv/oxfond alt 50/50 köttfond/grönsaksfond
1/2 dl Maggisoja
1/2 dl tomatpuré
1/2 dl balsamico vinäger
En massa vrid svartpeppar (säkert 50 på pepparkvarnen)
1/2 msk cayennepeppar

Fräs/stek nedan:

1000gr nötfärs
6 vitlöksklyftor (riv)
Stek färs i smör och rapsolja krydda med salt och peppar i med vitlöken ,fräs med en stund sen i tomatsåsen. Låt småputtra en timme eller mer om det önskas. Smaka av, jag vill ha min köttfärssås lite kryddig med bra syra. Ev mer peppar och vinäger.

Låt köttfärssåsen svalna och skicka in i kylen över natten så köttfärssåsen får ”gifta” sig.

Varför jag vill ha köttfärssåsen kryddig är för att bechamel är rätt snäll och dödar djup och kryddighet (vem vill ha en mesig lasagne) Tänk också på att färska lagagneplattor inte ”suger” lika mkt vätska som torra. Valet av lasagneplattor avgör alltså hur fast du vill ha din körtfärssås alt hur mkt bechamel du kör på.

Dag 2:

Bechamel:

50 gr smör
5 msk vetemjöl
(Gör bottenredning)
1-liter standardmjölk

Vispa på duktigt tills såsen sjuder, låt sjuda 6-8 min så mjölkmagen kokat bort, krydda med muskotnöt salt & peppar (jag kör svartpeppar)

I med två påsar färdigriven mozzarella, vispa tills dessa blandat sig väl med bechamel.

Bygg lasagne i stor ugnsform.
Först rapsolja och lasagneplattor (jag kör färska för mindre tid i ugnen)
Sen är det bara på med köttfärssås, ostbechamel, lasagneplattor repeat (vettig lasagne 5 lager)
När sista lagret är lagt så ska det topps med bechamel och köttfärssås sen en god smakrik ost typ präst eller vad du har tillhands.

In i ugnen på 200grader (varmluft i ca 25-30 min)
Händer att jag drar ner till 175 grader om den börjar bli för välgräddad efter 20 min.

Låt svalna något eller låt den svalna helt och värm på lagom till innan servering.

Voilà! #lasagnabrutale

Jag har alltså varit mamma i 12 år. Och det går inte en dag utan att jag tvivlar på mitt föräldraskap.

Har jag varit tillräckligt tydlig?

Är jag för hård?

Är jag för snäll?

Hur mår hon egentligen?

Borde jag ställa högre krav?

Tänk om hon blir kidnappad?

Tänk om hon dör?

Du hör, det är inte lätt. Och då lever vi ett relativt tryggt och ordnat liv. Visst, vi oroar oss för elpriset, klimatet och kriget i Europa men vi somnar varmt och tryggt varje kväll.

Det är också på kvällen det är svårast att vara förälder. Jag vet inte riktigt om jag delat detta men jag har ett katastrof-tänkande som gör sig tillkänna precis innan jag ska somna. Du vet känslan av att falla som kan komma innan sömnen kommer? Istället för känslan av att falla slår en iskall nattsvart ångest till och känslan är att barnen dör. Alltid på ett märkligt sätt - dom drunknar, ramlar ner från balkongen, blir skjutna eller försvinner spårlöst. Det är en vidrig känsla.

Under en period fick jag det varje kväll och jag hade svårt att ta mig ur den men så började jag prata om känslan med Stefan. Till slut kunde jag börja hantera ångesten när den kom genom att väldigt sakligt förklara för mig själv att den inte var verklig. Det var bara en märklig tanke i huvudet, inget annat.

Nu minns jag inte ens när ångesten senast knackade men jag vet att den absolut kommer komma ikväll eftersom jag nu tänker på den medan jag skriver.

Oj, vilket märkligt inlägg det här blev. Kom in för att skriva om min fantastiska Miriam och istället hamnade vi mitt i min ångest. Lite så fungerar jag, jag tänker ytligt men skrapar sönder den och går rätt in i djupet.

Miriam är underbar. Livet innan henne var ett halvt liv. Hon är det bästa som har hänt mig. Det är Jacques också så klart men det är ändå Miriam jag tänkte prata om. Min, fina, stora tjej.

Kram till alla föräldrar där ute. Och till alla er med ångest. Du är inte ensam.

Ska vi ta det från början? Jag är ingen Grinch utan jag förstår att barn tycker det är kul att vara med. Jag uppmuntrar det. Miriam var en fena på att göra sallad när hon var liten och Jacques skjuter fram pallen varje gång han ser mig i köket. Och jag övar på mitt tålamod. Förklarar, berättar, guidar, hjälper och försöker att inte tappa det när det inte blir som jag tänkt mig. För med barn blir det aldrig som du tänkt dig. Det blir alltid tvärtom.

Lägg till bakning. Bakning som kräver att du måttar rätt, väger rätt, jäser rätt och har rätt temperatur. Det går faktiskt att höfta med bakning men räkna inte med att du får ett bra resultat. Jag vill väga exakt, låta det jäsa, kavla, puffa och njuta av resultatet. När Jacques är med är det snarare så att jag håller fast vid ett halmstrå för att få det resultat jag vill ha.

Nu stoppar vi igen. Jag vill poängtera att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG ger sken av mina känslor av total hopplöshet när jag bakar med kidsen. Dom får vara med så länge dom vill, jag ler lite stelt och låter dom hållas. Jag vet att dom kommer tröttna och snart lämna köket och baket.

FRIHET! Jag sätter i mina Soundcore från Anker i öronen, slår på en dokumentär och njuter av bakningen. Helt ensam, utan små kladdiga händer.

Puss

Det värsta är också att Jacques ALLTID har älskat sin förskola. Ibland så mycket så att han kallade förskolan för sitt hem och frågade när han fick gå hem igen. Eller var besviken över att det var lördag och han inte fick gå dit.

Tyvärr lades Jacques förskola ner och en del av personalen och många av barnen flyttade till en annan skola i samma koncern. Lokalerna är fantastiska, egen kock finns, bra utrymme för utelek men det är också en väldigt mycket större förskola med flera avdelningar. Kanske är det just det som skapat Jacques känsla av otrygghet.

Jag har turen att inte behöva lämna men Stefan kommer ofta hem uppriven efter ännu en dag av desperat gråt från Jacques där han ber om att få följa med hem igen. Jag hade inte klarat av det.

Egentligen vet jag inte vad vi ska göra åt saken men blir det inte bättre till jul måste vi nog börja leta efter att byta till en annan. För det viktigaste i livet är just att skapa trygghet för sina barn och just nu är inte Jacques trygg nog.

Den känslan är vidrig.

Och innan vi går vidare - om du fortfarande tycker det är svårt att hitta inspiration till Halloween-utstyrsel utan att köpa ett dyrt kit från Buttericks är TikTok din bästa vän. Där hittar du ALLT du kan tänka dig iform av sminkning, outfits och annt du inte ens kunnat tänka dig.

Nu till tipsen:

• Köp en pumpa och karva ur den. Det är så enkelt och det är roligt för alla att vara med. Du kan vara lite duktig om du vill och ta till vara på fröna men vi körde istället på en kräkande pumpa så då använde vi istället allt innehåll till detaljer.

Pensla fönster med filmjölk. Klipp ut mönster som fladdermöss, månar, kanske en spindel. Sen penslar du filmjölk tunt över och låter torka. Ta två lager. Och nej, det kommer inte lukta filmjölk när det torkat.

Gör en Mystery box och fyll den med läskiga grejer.
Det var det här som tog dit. OMG alltså!
Jag köpte färg på Clas Ohlson och målade med liten roller.
- Skär ut hål.
- Ta en gammal t-shirt och fäst omlott över hålen.
- Fyll den med läskiga saker. Pasta med olja är äckligt, speciellt om det ligger en plastorm med. Korv kan kännas som fingrar. Spindelväv med spindlar, slime, fluffiga gosedjur som låter. Kom ihåg andra sinnen också. Jag hade två luktburkar. En med ättika och en mer parfymerad bomull. Jag hade velat ha även något för ögonen men det tog för lång tid med allt annat så jag struntade i det.

Vad mer kan göras på Halloween? Kanske tänker du på fika. MUMS!

• Köp färdiga kakor och dekorera som med blod.
• Rulla chokladbollar och sen lägger du vit sockerpasta tunt över och gör hål. Då har du istället små spöken.
• Smält marshmallows med karamellfärg. Blanda sen med cornflakes eller rispuffar. Forma som monster!

Och sen är du klar. Fattar du nu varför det kan vara så enkelt med Halloween. När du ändå håller på, sätt upp spindelnät med spindlar lite här och där. Voìla!

Jag gjorde en undersökning på Instagram förra veckan och det var inte en enda förälder som inte höll med mig om att det är lite som döden att vara i lekparken. MEN bara om du är där ensam. Har du med dig resten av familjen, en bra kompis, kanske en termos kaffe och har vädret på din sida kommer du ha en kanondag. För ärligt, hur underbart är det inte att vara utomhus!

Så istället för att ha tråkigt i parken nästa gång, bjud med en kompis och njut!

Jag bryr mig om:

• Min familj
• Mina vänner
• God mat
• Underbara resmål
• Människor med en passion
• Rättvisa i världen
• Mitt jobb
• Att barn inte far illa
• Att kvinnor inte mördas
• Kvinnor som lyfter andra kvinnor
• Ett slut på ett patriarkat som förpestar
• En framtid för mina barn
• Smarta, relevanta samarbeten

Jag bryr mig inte om

• Vilket ställe som är hetast just nu
• Att vara där det händer
• Dina skönhetsoperationer
• Girighet
• Köpta dåliga samarbeten
• Var du köpt din tröja
• Trash talk
• Kassa ställen som lever för glory eller gamla meriter
• Om du gillar det jag gör

Generellt är jag lite irriterad eller egentligen fly förbannad över samtiden. Men jag låtsas bry mig om basala saker ändå. Medan världen brinner.

Jag funderar på att ännu en gång dra ihop ett stadigt badgäng så att det blir bad minst 2-3 gånger i veckan. Skriv till mig på Instagram om du vill vara med.

Och scouterna, jag älskar scouterna. Så mycket slit många gånger men kvällar som idag är det värt allt. Först klädsim och sen grilla korv på muurikka. Njutning!

Miriam höll kanske inte med som ni ser på bilden...

Puss så länge! Så himla mycket som händer och jag tänker ofta att jag måste dela med mig av det. Det kommer.

Alldeles för länge tryckte vi bort dom i den offentliga politiken medan dom blev bättre och bättre på att driva sina frågor online. Ser vi till deras riktade digitala marknadsföring ligger dom många år före dom flesta andra partier. Eftersom ingen ville jobba tillsammans med dom var dom tvungen att hitta nya vägar. Det gjorde dom. Och dom är fortfarande lika sluga. Det finns ingenting som lämnas åt slumpen. Förutom att person efter person ertappas med att vara aktiv i rasistiska och nazistiska rörelser. Dom avgår men det är knappt någon som höjer på ögonbrynen. Dom ska vara idioter, så då godtar vi det.

Jag har inte mer att säga mer än det är ett obehagligt vägskäl vi kommit till.

Det är bara att slänga ett öga över Atlanten för att förstå att det inte behöver vara en trend utan istället en del restaurang-scenen. På gott och ont ska tillagas för vem vill bli serverad en dålig burgare? Och ändå görs det.

Jag blir alltid ledsen över dålig mat på restaurang men en dålig burgare är som ett hån. Hur svårt ska det vara att ta ett bröd, grilla/steka en puck och lägga goda grejer mellan? Tydligen jättesvårt eftersom McDonalds misslyckats i decennier. Och kanske är snabbmatskedjan förlåten men inte dom pissiga burgarna du kan hitta för runt 200 kronor på en restaurang nära dig. Klarar Wendys och In'N'Out göra det för runt 50 spänn borde det inte vara hjärnfysik eller?

Jag kommer inte ge mig på att ranka burgare, det gör Burgerdudes mycket bättre men det är ändå fint att bo nära Nacka Strand...Sorry för väldigt annorlunda innehåll men klarar inte mer.

Vad ska jag ranta på nästa vecka? Kanske blir på klassiska ställen med hutlösa priser som serverar marsvin jag hade gjort bättre själv hemma. Vi får se.

Och ja, välkommen hösten och en ny kategori på bloggen: Mat-rant. Puss!

Så började mitt liv som scout. Eller kanske började det två år tidigare när jag ställde Miriam i kö till Hammarby Sjöscoutkår. Jag vill minnas att anledningen till att jag ställde henne i kön var för att Miriams kompis föräldrar hade satt den kompisen i kön och jag tyckte det lät najs om Miriam skulle lära sig segla och mer om naturen.

Jag tog meddelandet på allvar och bokade in mig på mig på kursen ”Leda scouting”. Fast egentligen nästan ett halvår efter att Miriam hade börjat som spårarscout. Jag kände mig kriminell som lämnade av Miriam när jag själv inte blivit ledare ännu. 

En helg mitt i vintern var det äntligen dags. Jag tog bussen långt ut till Danderyds Sjöscoutkårs stuga. Vi skulle under en presentationsrunda berätta hur länge vi varit scouter. Dom andra berättade om långa scoutliv från barnsben medan jag sa ”jag började med scouting idag”. Kanske var det någon som fnissade till men jag upplevde det som att jag bemöttes med mycket värme och en känsla av välkomnande. Och ändå var det här hela känslan av att jag var en låtsas-scout började. 

Jag gillar att vara ute i naturen och har inga problem med att vara kall, blöt, ha lite skit under naglarna och jag kan hålla mig lugn i oväntade situationer. Det är bra egenskaper för att vara scoutledare men det är inte allt som behövs. Det är scoutledaren som ska inspirera och lära alla nya scouter ALLT vad det innebär att vara scout. Jag är bra på att inspirera men det där med att lära dom allt från knopar till alla delar på en segelbåt har känts utmanande. Jag har varit ledare tillsammans med två helt olika personer - den ena har alltid varit scout och den andra är en erfaren seglare. På ett sätt har vi verkligen kompletterat varandra och samtidigt tror jag också att det gjort att jag fortfarande är sämst på att segla och inte är bäst på knopar. Däremot är jag numera väldigt bra på allt runt scouting och kan prata om scouthistoria, scoutlöftet och absolut. Jag kan också en del knopar också. 

”Du såg verkligen ut som en riktig scout”. Fick jag höra om hur jag såg ut på alla bilder och filmer jag la ut på min Instagram från Jamboree.

Komplimang eller inte så är det helt sant även fast det sitter långt inne. Jag kände mig som en scout under hela Jamboree - en nationell sammankomst där över 11000 scouter från Sverige, Europa och världen samlades i Skåne för en veckas läger. Det var som om det var på Jamboree det hände - att jag äntligen blivit just det det, en scout.

Att vara scout eller rättare sagt scoutledare är som du märker inget som kommit enkelt för mig. Jag är nästan alltid orolig över att jag ska avslöjas som en dålig scout som gör dåliga knopar som jag lärt mig via youtube eller som seglar sämre än mina upptäckarscouter. En person som blev scout som vuxen. Alltså en inte lika bra scout som många andra. Det låter kanske konstigt men jag upplever att det finns otroligt mycket prestige i att vara en riktig scout. Inte sällan ser du skjortor som är så urblekta att dom snart kommer ramla av kroppen den sitter på. Eller märken som varit en del av livet i 20 år som är fastsydda på en ny skjorta. Eller långa utläggningar om gamla läger och scout-händelser. Jag kan kontra med 3 år gamla upplevelser. Inte lika coolt. 

Fast är det coolt att vara scout? Många (alla som inte är scout eller fattar något om scouting) skulle svara nej på den frågan men det är fel. Hur jävla coolt är det inte egentligen! En scout kan så extremt mycket av det som många kunde förr men som nu inte förs vidare till nya generationer. 

Jag har dom senaste 4 åren många gånger önskat att mina föräldrar satt mig i scouterna som barn så att allt skulle sitta i ryggmärgen istället för som ett nytt märke på skjortärmen. Nu är det inte så men så kommer det vara för Miriam. Omtanken om naturen, att alltid tänka lösningsorienterat, kunna både bygga någonstans att bo, veta var och hur en eld ska byggas och vara trygg i det. Sen alla roliga äventyr - stora som små, och gemenskapen. Helt otroligt om en tänker efter. Numera är jag en del av den gemenskapen och det känns häftigt så klart. Men ändå, känslan av att vara en dålig scout finns alltid där.

Inför varje möte pluggar jag som om det vore ett prov i skolan eller en viktig presentation på jobbet. Jag blir frustrerad när det inte är jag som planerar möten och jag faktiskt inte vet vad jag förväntas göra. Det är då det kan komma något i stil med ”kan du ta surrningsstationen?”. Panikkänsla och jag måste lite som i smyg påminna mig om hur det nu var en perfekt trefot ska surras eller något mer komplicerat som en bro. 

Jag förstår inte varför jag alltid sätter mig i såna här situationer - även på min fritid. Eller egentligen vet jag. Svaret stavas Miriam. När Miriam skulle börja spela fotboll och Stefan inte kunde följa med pga jobb var det jag som hängde på till träningen. När det efterfrågas fler tränare och INGEN räcker upp handen märker jag bara hur min hand åker upp. Helt sjukt eftersom jag aldrig någonsin spelat fotboll. Helt plötsligt var jag fotbollstränare för ett knattelag inom Hammarby Fotboll. Jag gjorde exakt likadant då som jag gjort nu. Youtube, dokument, böcker och fråga runt. Jag kände mig alltid som en bluff när jag skulle visa en dribbling eller förklara spelet. Tydligen lyckades jag ändå vara så pass övertygande för både barnen och föräldrarna eftersom jag på riktigt fick frågan om jag hade spelat i svenska fotbollslandslaget. Kanske var det tur att Miriam valde att sluta spela när hon var 8 år eftersom tjejerna började bli bättre än mig.

Just där befinner jag mig i min roll som scoutledare. Miriam ska gå upp till äventyrare som är hennes femte år som scout och jag ska med. Då är det helt plötsligt inte pirriga 8-åringar som aldrig hållit i en kniv eller gjort en enda knop som jag ska guida. Nu ska jag istället vara den som lär ut hur en hanterar en yxa och såg på ett säkert sätt för att ta bevismedlet för yxa och såg. Knopar då? Nu pratar vi apnävar och komplicerade skeppsknopar istället för stoppåtta, och dubbelt halvslag. Jag är livrädd.

Ska jag försöka avsluta lite positivt kanske? 

Jag tror min känsla för att vilja vara tillräckligt kompetent för min roll är det som gör mig till en bra scoutledare. Det handlar nog mer om att jag måste hitta en balans i det och förstå att jag visst passar in och kanske ibland inte kunna allt. För det kan jag inte utan att först lära mig själv.

Så om det är något jag vill ge som tips till alla föräldrar därute - sätt ditt barn i scouterna och var med som en aktiv vuxen. Både du och ditt/dina barn kommer ha så roligt! Och låt mig avsluta med hur scouterna pratar om ledarskapet inom scouterna:

Vill du ha världens roligaste uppdrag? Att vara scoutledare handlar främst om att göra aktiviteter med scouterna i din grupp. Att ge unga möjlighet att utvecklas och växa är viktigare än att genomföra en aktivitet korrekt. Du behöver inga förkunskaper. Vi lär dig!

Läs mer om Scouterna här.

Kortfattat kommer här mina bästa tips för att barnet ska bli blöjfri;

1. Känn av när barnet är redo, skippa stressen med ett mål en exakt ålder men när du bestämt dig för att köra då kör du på.
2. Gör det på sommaren, det är lättare att tvätta shorts/underkläder än fyra lager av kläder inklusive ytterkläder.
3. Ta med pottan om du är på äventyr. Att gå på toaletten görs överallt. Den rutinen är bra att få in.
4. Var alltid positiv, skamma ALDRIG! Då är du skitdålig och förtjänar en snigel på ögat.
5. Olyckor kommer ske, ha med ombyte.
6. Fira varje droppe. En high-five eller en kram räcker bra.
7. Tänk på att du kommer spara över 7000kr på ett år. Hallå motivation!

Nu kommer den längre berättelsen. Missa inte bilden på slutet.

Miriams resa mot att bli blöjfri

Pinsamt nog så minns jag inte allt kring Miriam men jag minns vissa delar. Som att hon ville kissa på pottan framför tvn, gärna iklädd prinsessklänning och peruk. Eller att hon var stolt över sina nya trosor med prinsessor på men hade en ovana att vilja bajsa i trosorna istället för på toaletten. Så extremt äckligt. Jag löste det genom att säga att om hon tänkte bajsa i trosorna tänkte jag kasta dom. Jag hann kasta tre par innan hon började använda pottan/toaletten. Jag minns också att hon slutade en sommar och var en fena på att kissa rakt fram som en kille - vilket hon fortfarande kan. Hon firade den bedriften genom att kissa på sin kusin och sin faster, snällt! Hon fick också ett återfall och kissade igenom vinteroverallen minst en gång. Dockk var hon nästan alltid torr på natten.

Miriam blev blöjfri sommaren 2013 när hon skulle fylla tre. Jag trodde dock att jag skulle bli en sån där skrytande mamma med en blöjfri ettåring. Det var det jag ville, det gick ju inte, ångest. Men vet du, det gick över det med.

Blöjfri - en strategi 

Jacques är 4,5 år och vi hade som mål att han skulle vara blöjfri förra sommaren. Intresset från hans sida fanns dock inte där och jag var ledig en vecka. Inte optimalt. Han ville inte ens testa. Han älskade sina blöjor.

Härligt nog påverkade inte det honom alls. Trots att han var den enda av kompisarna på både förskolan och utanför som hade blöjor var han nöjd. Han älskade att byta blöja liggandes på bädden. Tror det hängde ihop med att det var en mysig stund.

Jag däremot har haft ångest över det. Som om jag på något sätt misslyckats som förälder eftersom jag inte fokuserade tillräckligt. Det gick så långt att han fick nattskräck enbart dom nätterna när jag under dagen och kvällen pratat om guldstjärnor på väggen eller en godis efter varje besök på pottan. Så jag slutade. Sen började Miriam få upp videos på TikTok med smarta blöj-tips som hon delade med sig av och jag var nära att köpa hemliga lappar som bara skulle aktiveras av vätska om dom låg i pottan. Jag älskar TikTok men det hjälpte inte mig i ångesten.

Jag köpte ljudboken om att bli blöjfri på tre dagar (har läst boken innan) men tog mig inte för att lyssna. Vi släpade en potta genom Sverige och till polen UTAN att försöka ordentligt en enda gång!

Men så en dag (i söndags, idag är det onsdag) kände jag bara att det var nog. Nu jävlar ska det ske!

Jag tog av honom blöjan och sa att nu är det slut. Han blev ledsen och mitt hjärta värkte men jag stod på mig. Jag tvättade shorts hela dagen och varje gång det hände blev han ledsen. Vi pratade om det och jag peppade lugnt och fint. Stefan tog fram pottan och åkte hem och hämtade kalsonger. Mer handtvätt och golvtorkning. Dag ett var avklarad och resultatet var en lyckad bajskorv och två riktiga kissningar på pottan. SEGER!

Sen åkte jag till jobbet på måndagen och lämnade resten av jobbet till Stefan - projektet var startat och nu gällde det bara att hålla. Han satte klockan var 30e minut, då frågade han Jacques om han var kissnödig. Han kissade inte varje gång men det blev deras grej. Jag fick bevis skickat till mobil, kanske inte det roligaste att öppna ett meddelande och mötas av en bild på bajs men för Jacques var det viktigt. Pottan var med och när dom åkte bil stannade dom och pottan plockares fram. Rutin och trygghet med den egna pottan.

Det finaste av allt: när jag mötte upp dom i bilen på måndagskvällen tittade Jacques på mig och sa med stolthet i rösten "Mamma, nu är jag en kille som har kalsonger." Jag smälte!

Visst hände det olyckor den dagen också. Och dagen efter. Men dag fyra passerade utan olyckor (pottan var med på äventyr även då) och idag kissade han stående för att testa. Som alla kvinnor så föredrar jag om män och killar sitter ner på toaletten men han måste få upptäcka glädjen med att stå så att han sen lätt kan kissa i en buske när vi är ute. För tro det eller ej - pottan på äventyr är bara temporärt!

Hoppas du som läser har fått lite nya tips och kanske lite hopp om ett blöjfritt liv. Speciellt om du som jag hade prestationsångest över att min son var den enda som inte var blöjfri. Jag startade projekten och Stefan genomförde det men det går lika bra att göra allt på egen hand.

Prestationsångest som gäller hela föräldraskapet tar vi en annan gång.

Tanken på Sopot kom när vår andra byteskedja inte blev av. Vi bytte först med en familj i Hultsfred - närheten till Astrid Lindgrens värld och alla ställen från hennes berättelser hägrade. Spoiler alert - det var exakt så bra som vi tänkte. Sen skulle vi som sagt bo en vecka i Malmö men det avbokades rätt sent.

Jag började kolla på norra Tyskland när Stefan sa "Sopot då?". En timme senare hade vi bokat färja med Stena Line och en lägenhet via Booking. Det betydde att vi hade fem nätter att spendera på vägen efter Hultsfred och innan färjan. Det får bli ett inlägg för sig, nu återvänder vi till Sopot.

Sopot har en otrolig strand med mjuk finkornig sand. Och stranden är lång, alltså lång på riktigt. Längs med hela stranden går en härlig strandpromenad med både gång- och cykelbana. Det finaste är nog att det längs med hela strandpromenaden ligger små restauranger, caféer och glassbarer. Och överallt finns det också belgiska våfflor.

I Sopot ligger också Europas längst pir gjord av trä. Det kostade oss 20 zloty (runt 45 kr) att gå ut på den och det kanske inte är det häftigaste vi varit med om men jag vet inte om det beror på att vi varit både i Santa Cruz och San Francisco eller om det bara var för blåsigt. Mysigt oavsett!

Vi har både ätit och druckit gott här och jag har sparat allt på min Google Maps som jag så klart kommer länka till. Fast inte när jag skriver det här. Vi har trots allt några dagar kvar och jag vill förfina listan innan jag delar.

Låt oss avsluta med några bilder så länge. Puss!

Jacques är svår med mat. Försök ge honom något annat än lax, korv, pizza eller köttbullar och han kommer lägga armarna i kors, rynka på ögonbrynen och säga NEJ. Absolut, hamburgare och pommes går också bra. Fast utan bröd och topping då så klart.

Sås är uteslutet - om det inte är på förskolan där han glatt slevar i sig både sås och olika sorters grönsaker. Hemma äter han bara morot, inte ens gurka går ner.

Och om vi ska prata om frukt kan vi lika gärna låta bli. Han gillar inte jordgubbar, äpplen, bananer eller apelsiner. Ibland kan en enstaka tugga vattenmelon eller hallon gå ner men helst inte.

Det här är rätt drygt tycker jag. Speciellt med tanke på att Miriam åt allt. Det var bara att ställa fram ett fat med paprika, morot, nötter och annat snacks och hon åt glatt. Nu blir det hela tiden så att vi måste tänka på det. Inte bara beställa lite blandad mat och tänka att han hittar något. Nej, pizzamannen får oftast pizza om det finns på menyn. Det är lättast för alla. För varenda förälder vet att det enda som betyder något är om ditt barn är mätt och tryggt.

Vi är också på semester i Sopot efter en vecka i Astrid Lindgrens fotspår, campingliv i Blekinge och cityliv i Kalmar. Mycket härligt!

Vår semester blir inte direkt som tanken var från början men den kommer bli bra ändå eftersom vi får vara tillsammans med varandra i 5 veckor.

Visst, jag jobbar 2 veckor mitt i men 2,5 veckor ledigt först och sen 2-3 veckor till efter är precis det jag behöver.

Njut av veckan! Det är ju lillördag eller little Saturday som jag alltid lär mina byråer runt om i världen!

Sagt med lagom mycket pepp. Det har inte direkt varit en ledig helg men jag ändå kunnat njuta av både 50-årsfest och pizzabak. Jag är väldigt glad för både jobb och fritid men jag har behov av semester, det känner jag i hela kroppen.

Saker som ska göras i veckan är alltför många för att kunna staplas upp i en lista och kan knappt delas offentligt egentligen. Egentligen borde jag redan nu börja (skriver det här på en söndag) men det är just det - jag behöver bara andas en liten kort stund.

Det blir roligare med en check out på fredag eftersom jag då kan berätta om minst en sak jag lanserat. Kul!

Jag har jobbat med att få till det här samarbetet sedan förra sommaren och tillsammans med mina kära kollegor blev det äntligen verklighet.

Att gå ut med nyheten är första steget. Det är nu vi äntligen kan börja jobba, det känns skönt!

Jag kommer så klart dela mer om det. Men just nu måste jag fokusera på resten av uppgifterna så jag kan ta en välförtjänt semester om några veckor.

Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.

Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.

Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.

Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?

Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.

Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.

Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.

Jag skulle vilja skriva att sommaren är kommen, speciellt efter min weekend i Madrid men det var ren och skär tur att Stockholms Bränneri lyckades matcha in en kväll i maj med sol och blå himmel.

När jag fick inbjudan till lansering av deras nyaste produkter - drinkar på burk, var min första fråga om kidsen kunde följa med eftersom det stod picknick. Hade svaret blivit nej hade vi tyvärr behövt stanna hemma. Kan inte prioritera event över mina barn hur gärna jag än vill ibland. Barnvakt ska användas med omsorg och hur mycket jag än älskar Stockholms Bränneri hade det inte varit anledning nog att kalla in gardet.

Tillsammans med min vän Maria traskade jag och kidsen uppför Skinnarviksberget och på den vackraste delen, lite dolt från toppen var eventet. Mysigt inrett med mattor, vimplar, sommarplock och så klart nästan hela gänget från bränneriet.

På plats fanns även min fina vän Viktoria och en nyfunnen vän Louise. Ungefär som jag vill att det ska vara. Event är roliga men ibland lite ytliga. Därför uppskattar jag att ha vänner på plats också.

Jag älskar att göra små aktiviteter med barnen men vardagarna blir det oftast mer rutin än aktivitet så jag kände hur mycket dom uppskattade att vara med. Jacques käkade Majskakor och ville helst vara med Maria medan Miriam satt nära Vickan och pratade om livet. Tänk så lyckligt lottad jag är som är mamma till dom två och har vänner som vill vara med mina barn.

Tillbaka till anledningen till picknicken.Först och främst så släpps burkarna på systemet nu på onsdag (också samma dag som jag fyller 40 år) så häng på beställningslåset 10.00 och haffa alla sommarfesters bästa dryck, här är länken. Ladda sen upp med is, picknick eller grillat och vänner. Smörj lite solskydd på näsan, och kanske spelas det gitarr. Njut av att du lever och har ynnesten att kunna skratta, gråta, vara arg och älska. Alla smaker är briljanta men mitt hjärta slår nu lite extra för Pink Paloma och Red Spritz.

Känner du sommaren banka på? Snart är kalla maj bortglömt och vi kan se fram emot ljumma kvällar, lite mygg, en och annan geting, doft från skog och blommor och energin som flödar.

Underbara sommar, jag längtar efter dig.

• Förbereda inför årsmötet på söndag med TEDxStockholm där jag är styrelseordförande. CHECK
• Kursen Brand Strategy & Storytellingpå Hyper island börjar. Intensivt blev det pga denna.
• Uppdatera strategin för våra sociala medier-plattformar. Påbörjat för mig själv, inte delat ännu.
• Skapa en GTM Plan för två globala lanseringar. Lite oklart här. Påbörjat båda.
• Skapa en plan från en undersökning för ett transformationsinitiativ jag leder. CHECK
• Strukturera upp arbetet med en kampanj i Latinamerika. Väldigt bra startat.
• SOMMARFEST MED JOBBET. Kolla bilden i inlägget. Kanonkul, blev lagom full och väldigt glad. Min fitbit trodde att jag gjorde Aerobic i 2,5 timmar.
• Påbörja arbetet med att överlämna mitt nuvarande arbete och förbereda för min nya roll. Inte gjort.
• Efterlängtat häng med kompis. Ljuvligt dygn med Daniella.
• Boka eventuella middagar och barbesök till Madrid. Noll gjort. Bokade första restaurangen när vi landade i Madrid.
• Beställa meny till födelsedagsmiddag på Doma för familjen. Klurat men inte bokat.

Som du ser blev inte allt gjort men blev en bra vecka ändå. Maken sa upp sig på jobbet så nu kommer vi kunna hänga tillsammans hela sommaren! HURRA!

Avslutar med mat eftersom mat är gott. Bilder från dygnet med min kompis Daniella och en spontan picknick i Humlan med Lindsey och Maria.

Veckans check in

Tänkte ge mig på att starta veckan härinne. Både för min egen skull men också för att ge inblick i hur intensiva mina veckor är. Det är tufft att hinna med regelbundet skrivande i veckorna då jag skriver mycket i jobbet också, både strategier och ett och annat blogginlägg. Där blir det mest om smarta sätt att undvika bedrägerier eller om funktioner som finns i Truecaller-appen. Kika in där om du är nyfiken.

Kanske blir det även så att jag uppdaterar hur bra veckan gick eller hur katastrofalt dåligt det gick på grund av diverse anledningar. Att jobba på en av världens 20 mest nedladdade appar innnebär en del brandsläckande ibland. Låt oss hoppas att den här veckan blir perfekt. Någon gång måste ju bli den första veckan som blir just det.

Okej? Toppen, då kör vi.

• Förbereda inför årsmötet på söndag med TEDxStockholm där jag är styrelseordförande.
• Kursen Brand Strategy & Storytelling på Hyper island börjar.
• Uppdatera strategin för våra sociala medier-plattformar.
• Skapa en GTM Plan för två globala lanseringar.
• Skapa en plan från en undersökning för ett transformationsinitiativ jag leder.
• Strukturera upp arbetet med en kampanj i Latinamerika
• SOMMARFEST MED JOBBET
• Påbörja arbetet med att överlämna mitt nuvarande arbete och förbereda för min nya roll.
• Efterlängtat häng med kompis.
• Boka eventuella middagar och barbesök till Madrid.
• Beställa meny till födelsedagsmiddag på Doma för familjen.

Har även en förhoppning om att få in minst ett pass Bikram-yoga och ett styrkepass men det kan hända att det får bli cykel tillochfrån jobbet som blir veckans träning. Och som alltid, day to day work och en massa häng med kidsen.

Vi hörs närmare helgen. Har en del inlägg på lager. Dels del två om ryggen och även ett inlägg som legat och bubblat.

Puss!

När jag vaknade imorse var förkylningen ett faktum. Så istället för att packa lådan med skojiga lekar och vara med när älskade Nikita skulle överraskas skickade jag istället lådan med en vän och gav instruktioner till en annan. Middagen som varit bokad 1,5 månad fick ske utan mig.

Mitt nöje blev att vara hemma med Jacques och det klart att jag kände mig lite bitter och ledsen men det går inte att vara på dåligt humör tillsammans med solstrålen Jacques. Han mår prima igen, lite hostig kanske men full av energi. Vi har gräddat våfflor, ritat, tejpat, tränat och sen lyckades jag få krascha i soffan framför senaste Batman.

Det är alltså inte alls synd om mig egentligen. Och som en klok kvinna skrev till mig på Instagram: 'Det kommer nya planer'. ❤️

Laddar för att skriva ett sånt där lite jobbigt inlägg om kroppen igen. Känner att hysterin inför sommaren kommer och alla, verkligen alla, är värda mer än kroppsångest.

Ska kolla igenom vad jag skrivit om tidigare och skapa något nytt. Det är tyvärr ett aldrig sinande ämne.

Kan vi inte bara bestämma oss för att 2022 är året vi lägger det bakom oss?

Eller vab och vab. Jag kunde jobba hemma hela dagen, ta en promenad med Jacques i vagn över lunchen och sen vid 15 ta med Jacques ut och måla lite med gatukritor. Det märktes att han var sjuk då han inte ville leka i lekparken men gärna satt ute på den varma marken och målade.

jag träffar ju Jacques varje dag så det inte alltid jag märker stora steg i hans utveckling men igår kom det. Han ritade ett A, pekade på det och sa A, ritade sen I och sa I. Sen tränade vi på flera olika siffror och bokstäver. Jag ritade först och han härmade. Blir lika förundrad som med Miriam över hur lätt det ändå är att göra lärande roligt.

Eftermiddagen i parken betydde att jag behövde jobba några timmar på kvällen men tänk vilken tur jag har som kan göra så. Jag tar det inte för givet egentligen men kommer aldrig mer jobba på ett jobb som inte ger den typen av flexibilitet.

Helgen är här, planer finns. Roliga sådana! Hoppas du också får en fin helg.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Fast egentligen tänkte jag berätta om mitt dygn förra helgen på Smådalarö Gård. Jag måste nog anses vara partisk på ett sätt eftersom maken jobbar där men att vara gäst där är som en dröm. Långt från stan, vackert vid vattnet och med utbyggnaden som gjordes förra året har ett otroligt SPA och fler rum kommit till.

Det var en present till min vän Maria som fyllde 40 år förra året och det var på tiden för henna att få den så vi alla fixade antingen barnvakt eller makar som tog kidsen och åkte ut. Jag har varit där vid ett flertal tillfällen redan, alla gånger under vintern. Då är det gnistrande fint med iskristaller och ett istäckt hav men nu, glittrande vatten, fåglar i skyn och nästan så varmt att vi kunde sitta utomhus. Jag såg framför mig en ljum sommarkväll lyssnandes på musik. För ja, dom har livemusik på sommaren!

Vi började med SPA. Sittandes i den varma utepoolen i över timme avhandlade vi livet. Vi ses inte så ofta men vi har det fint tillsammans. Ärligt och fint. Väldigt uppskattat i mitt liv.

Jag badar helst kallbad var det härligt att kunna ta en simtur, känna fötterna och fingrarna domna bort och sen krypa in i bastun med utsikt över vattnet. Tänk dig det, och tillsammans med vänner.

Eftersom jag och Linnea är suckers för hudvård blev det sen skönhetssalong på rummet. Jag fick testa en otrolig lermask från Bruns och även en läcker vårdande nagelolja från Button London som fick nagellacket att torka på ett kick! Kunde tyvärr inte hitta den sen när jag kom hem men upptäckte att det finns rätt många andra liknande på marknaden. Hoppas bara den jag beställde är lika bra.

Med bubbel i magen och mer prat var det dags för middag. Jag drog till med grön ögonskugga och höga klackar. Tyvärr finns inte klackarna på bild, jag har väldigt sällan klackar så hade velat visa det. Maken jobbade, som alla helger, och det är alltid en speciell känsla att se honom i sin jobbroll. Proffsig, rolig och verkligen i sitt rätta element.

Sen var det en matkavalkad av aldrig skådat slag! Otroliga gratinerade ostron, vårens första vit sparris med en distinkt underbar syra, klassisk fransk råbiff med frasiga pommes och rabarber. Just rabarbern hade behövt mer syra men annars var allt perfekt. Kanonbra service men igen, min man är restaurangchef så vi fick nog service extra allt.

Proppmätta och lite runda under fötterna drog vi oss tillbaka till rummet och somnade gott i sköna sängar. Om jag snarkade högt kan vi räkna med, vågade inte ens fråga om någon stördes, hehe.

Frukost i solen och mer samtal innan vi återvände till vardagen. Det finaste att ha varit borta från barnen är också att komma hem. Jacques blir alltid totalt överlycklig och det gör mig så glad. Tänk att jag får uppleva kärleken till en mamma på samma sätt som jag älskar min mamma. Jag blir varm bara av tanken.

Ha en underbar helg! På söndag tänkte jag berätta lite om hur verkligheten ser ut för mig - att vara ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet. Snacka om cliffhanger!

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.