Svenska Hamburgerköket (”SvHK”) hamnar inredningsmässigt i kategorin förvirrad New York-wannabe. De nakna tegelväggarna och den kopparfärgade bardisken skär sig på ett lagom sunkigt sätt med bänkryggarna beklädda med skinn från restaurangens huvudrollsinnehavare - kossan. Dock inte i färgerna tillhörande SvHK:s varumärke - den Svenska dalakossan - som är alldeles för finurlig för att endast nyttjas som förstutrappsinredning. Den överdådiga 100-%-nöjd-kund-garantin-skylten ger ett löfte om pengarna tillbaka vid motsatt utfall ger i alla fall intrycket att SvHK har en ärlig ambition att göra en bra burgare, vilket är lovande.
I den vid rusningstid lagom långa kön kan besökaren botanisera bland ett dussin laminerade menyer innehållandes SvHK:s utbud av burgare. Vilket består av olika variationer av deras standardburgare samt ostburgaren Oh Sweet Cheesus, svampburgaren Skogsvaktaren, chèvreburgaren Chevrolét och månadens burgare (i skrivande stund en pecorino-burgare vid namn Picolo). Går du hit för första gången bör Grosshandlaren (standardburgare med sallad, lök, tomat, dressing, ost, rökt sidfläsk och 180 g kött) inmundigas för att få en bra ingång till index. Ölutbudet är överdådigt och perfekt för den som önskar äntra dimman i ölprovningens heliga syfte. För den som uppskattar Ale finns här resurser som vid exploatering kan få dig att nå promillenivåer i paritet med estländsk lastbilschaufför i Värtahamnen. Om alkoholen inte lockar erbjuds även en viss varieté av milkshakes (såväl kvalité som innehåll varierar). Pommes och dippsås måste, numer, inhandlas separat om du inte är på besök under lunchtid. Snålt.
Personalen är trevlig och tillmötesgående. Önskas en medium rare knappas detta in i ordern med ett leende. För det fall stället inte är överbelamrat (vilket det tenderar att vara) brukar personalen bära ut burgaren till bordet. I annat fall erhålles vid betalning en matpipare (i brist på bättre ord) som piper och blinkar när maten är klar, vilket brukar ske inom rimlig tid.
Efter att ha ätit på SvHK ett tjugotal gånger kan jag konstatera att det enda konstanta är förändringen. Vid mitt första besök för ungefär ett år sedan hade jag en hallelujah-upplevelse långt utöver det vanliga. Givet att jag befann mig i trans någonstans i det övre skiktet av hamburgarnas sjunde himmel kan jag dessvärre inte återge upplevelsen närmare. Dimmiga minnesfragment av köttsaft, dregel och lycka dyker upp i mitt huvud. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det var min bästa burgarupplevelse – någonsin. Därefter har jag återkommit till SvHK vid mina sinnens fulla bruk ett tjugotal gånger. Bröd, sallad, lök och tomat brukar vara av genomgående hög kvalité. Det som däremot är av mer varierande kvalité är stekningen av köttet. Ibland härligt mörkrosa, ibland på gränsen till överstekt. SvHK:s pommes håller, enligt min uppfattning, en hög standard. Två olika sorters välfriterade pommes serveras prydligt i en frityrkorg i miniatyr.
SvHK lämnar ingen missnöjd. Däremot är deras löfte om en 100-procentig nöjdhet måhända litet överambitiöst, om än fint. Hamburgarna är dock definitivt värda resan ut från innerstaden och kommer du när köket har en bra dag kan du se fram mot en fullfjädrad upplevelse. Slutbetyget landar på 8 burgare av 10 möjliga.
Svenska Hamburgerköket (”SvHK”) hamnar inredningsmässigt i kategorin förvirrad New York-wannabe. De nakna tegelväggarna och den kopparfärgade bardisken skär sig på ett lagom sunkigt sätt med bänkryggarna beklädda med skinn från res...
